Sida 140
140
I Riddarholmskyrkan.
Det dödens tempel är och minnets famn,
som öppnas här, när jordisk storhet brister,
här är en hamn för ett odödhgt namn,
och mänskoafund här sitt välde mister.
Ej serafimersköldar på en mur,
ej gunstlingar af födsel och natur
gjort templet stort: dess skumma halfnatt tager
från Gustaf Adolfs sarkofag sin dager.
Dess skumma natt får dag af stilla ljus från häfdens fackla, som belyser minnen; från kalkad vägg hörs segerfanors sus ännu för unga, fosterländska sinnen. Här stormar han, som Wiltstocks lager skar, han, som vid Jankowitz vårt tordön var, här hvila de med brutna fältherrstafvar, och deras åskor domnat bort i grafvar.
Här, gosse, skall du gå med ödmjuk håg och se, hvad Sveriges storhet fordom gällde; mot klippan sorlar här en krossad våg af härskartanken, kallad Baltiskt välde; här susar än ett dystert ekosvall af ärans flod, som bröts vid Fredrikshall, och vemodsfull en sorgklädd sångmö k väder: Det var titanisk kraft hos våra fäder.
Här skall du gå, men ej med drömmars sorg, som har en dådlös tår i trånmatt öga, och ej med tiärd från dagens marknadstorg, som aktar Sveriges stora minnen föga,
Källa: Internet Archive ·
