Sida 20
20
enligt Geijers ofta anförda ord, likna ett haf i uppror, hvarä ofatta vågor plötsligen stelnat. Öfverallt, hvarest icke missförstådd beundran för det främmande förtagit det medfödda, varseblifver man det nordiskt egna; ja, man tror sig ibland nästan förnimma ljudet af de klingande bjällrorna och knarret mot snön. Slädfarten, skridskolöpningen, midsommarsvakan, de brinnande tjärtunnorna om juninatten och Valborgsaftonen — alla vilja, dunklare eller klarare, speglas fram. Man kunde anse mycket i nordiska skaldarmål för »snöbollar, kastade på sånggudinnorna», för att tala med skalden.
Den nordiska skönheten är förvånande; men i den finnas ej söderns fullhet, mognad och jämvikt. Den är ofta täck och rörande men oregelbunden, späd och vemodig. Där gifves alltid något hjärtligt och saknande, som ingifver deltagande. Ett drag af lidande, en bön om försköning för den snara förlusten af en lycklig ungdom spåras ofta i den nordiska flickans ansiktsuttryck och väcka ett visst sorgligt deltagande.
På lika sätt är det nordiska skaldskapet öfver hufvud stort, högsint, ofta bländande, svällande, prunkande men merendels dystert, töcknigt och oredigt. Lugnet, rundningen, det enkla behaget, den rena klarheten, den jämna kraften träffar man sällan. Inbillningen är djärf men sällan måttlig; känslan är väl stundom varm men svalnar hastigt; den är osammanhän gande. Dessa egenskaper igenfinnas mer och
mindre hos de nordiska skalderna.
J. E. Kydqvist.
Sverige ett skogsland.
Man kan utan tvekan förklara, att Sveriges tillvaro såsom en själfständig stat, såsom ett civiliseradt land, beror däraf, om det har skogar eller icke. Man tanke sig ett
Källa: Internet Archive ·