Sida 314
314
än hos folket inne i landet: hos de förra kvarlefver ännu mycket af det gamla vikingasinnet med dess både dygder och fel. Att den tidiga bekantskapen med hafvets faror bildar dugliga sjömän och djärfva lotsar, är naturligt. Under den tid, då vinterposten färdades mellan Boda på Öland och Klintehamn på Gotland, ådagalade ofta de gotländska postbåtförarne, likasom deras öländska kamrater, i kampen med storm, köld och is den manligaste djärfhet och en nästan otrolig härdighet mot lidande och nöd. Mången af dem har på dessa resor, som gåfvo endast en medelmåttig dagspenning, men stundom ett öfvermått af äfventyr och faror, tillsatt lif och lemmar. Vid strån dningar och skeppsbrott hafva mycket ofta kustboar för räddning af besättningar och skepp vågat och stundom spillt sina lif bland bränningar och brottsjöar. Men vid dessa strandningar hafva ock, jämte nämnda drag af oförskräckthet och själfuppoffring, understundom också på vissa håll företett sig afskyvärd egennytta och vinningslystnad. Man har anledning hoppas, det dylika enstaka drag af orättfärdighet icke mer skola kasta skugga på Gotlands godmodiga och laglydiga folk.
Allmogens språk är särdeles egendomligt och för personer från fastlandet icke lätt att förstå. Det är bredt och hårdt och släpande. I följd af öns afiägsenhet och dess århundraden gamla afsöndring har den gotländska munarten bibehållit ett forntida skaplynne med hårda konsonantljud och breda dubbelvokaler jämte en stor och dyrbar mängd af äkta fornnordiska, uttrycksfulla ord. Till dessa kommer en mängd tyska och danska ord och talesätt, lämningar från de tider, då Gotlands folk på sin ö stod i nära beröring än med tyskar och än med danskar. Äfven om den svensktalande gotländingen heter det på fastlandet, att han »sjunger», då han talar.
Efter C. J. Bergman.
Källa: Internet Archive ·
