Sida 92
92
bort från Dalälfven, är omgifven af höjder på alla håll. På vägen till Torsång möta de skarpa Aspeboda-höjderna, och först i grannskapet af älfven vid Torsångs kyrka blifver landet jämnt och sandigt, hvilket det fortfar att vara genom hela Tuna socken. Då man begifver sig åt Amsbergs kapell och Båtsta, blifver landet först kring dem slätt. Åt Svärdsjö träffas jämnare land först kring sjön Runn och Svärdsjöån; förbi Bjursås och Rättvik åter har man endast berg. Sandåsarna vidtaga först vid Siljan och fortfara bort mot Sjugaren.
J. M. Bergman.
Dalallmogen.
Skildrad i medlet af 1800-talet.
Det är bekant, att dalkarlarne af ålder varit ett oroligt släkte, lätt att bringa i vapen; de bafva städse varit och äro än i dag ett slags vikingar till lands, och det har mången gång endast berott på dem, som ägt förmåga att svinga sig upp till deras anförare, att leda dem nästan efter godtycke. Däraf har följt, att de flere än en gång framstått som den svenska frihetens värn, men äfven, att de hafva varit hufvudpersoner i hotande uppror mot den lagliga styrelsemakten. De tyckas i bådadera fallen mindre hafva öfvervägt skälen för och mot, än gifvit vika för en medfödd håg för äfventyr och därvid fÖga beräknat det halsbrytande i företagen. Med allt detta hafva de likväl, som nämndt är, fiere gånger räddat fäderneslandet från undergång. Sverige har också icke glömt dessa sina manhaftiga söner i deras nöd : aldrig har det i sig själft ofruktbara och öfverbefolkade Dalarne förgäfves anropat sina landsmän om hjälp vid de ofta inträffade oåren och missväxterna. Så väl den allmänna som den enskilda hjälpsamheten har då genast skyndat att i väsentlig mån lindra behofvet, om den också icke kun-
Källa: Internet Archive ·
