3:1. Gustaf Mauritz Armfelt efter Armfelts efterlemnade papper samt andra tryckta källor. Armfelt och Gustaf III

för finansernas hjälpande, huru skulle folket vilja gripa sig an, när det såge i franska expeditionen nya anledningar till finansernas oordning?» — Denna förklaring undgick icke att väcka konungens missnöje, men synes dock, i förening med ryske ambassadörens samma dag fällda yttrande, att stämningen i Ryssland vore mot en expedition mot Frankrike, hafva medfört ett bestämdt omslag i konungens mening. Följande dag tillstod han i förtroende för Armfelt, att han funnit, att denne och hans vänner hade rätt och ville hans väl: »det vore orimligt, om jag skulle söka att återbringa lugn i franska nationen, med förstörande af detsamma i min egen». Svårigheten vore dock, att konungen redan gått för långt, och att han, såsom orden anföras, »hade baron Taube på sig». Samtalet slutade med att Armfelt fick uppdrag att genom Håkansson söka omstämma denne sistnämnde; hvilket äfven lyckades genom kraftiga föreställningar om nödvändigheten af finansernas reglerande genom en riksdag. Taube »försäkrade då, att han aldrig skulle tillstyrka expeditionen, förr än han såge hela krigskostnaden i konungens händer». »Detta fägnade oss alla mycket», tillägger Nordin, ur hvars dagbok för 30 Nov.—2 Dec. 1791 denna framställning är hemtad; och han fann äfven sedermera, att »herren svalnat i franska affärerna», och att i stället riksdagsfrågan nu på allvar sysselsatte hans tankar.

På det närmaste sammanhängde sålunda frågan om riksdag med afstyrandet af inblandningen i de franska angelägenheterna; och det var ingen ringa förtjenst att hafva vändt konungens uppmärksamhet åt tanken på Sveriges inre angelägenheter och dess behof af yttre och inre lugn efter de skakningar, det nyss genomgått. Förslaget till sammankallande af riksdag framställdes först af den nye finansministern Håkansson under konungens resa. Armfelt yttrade sig i början därom med en viss tvekan. I ett af hans bref till konungen heter det om Håkanssons förslag: »Jag förstår allt, jag beundrar allt, men jag är som de, hos hvilka åskan slagit ned: de rycka alltid på hufvudet, då de se blixten, och dessutom har man alltid 1,200 galningar att bringa till förnuft eller förstöra» . Sedermera, efter konungens hemkomst, använde han dock, såsom vi sett, hela sitt