Read Runeberg

3:2. Gustaf Mauritz Armfelt efter Armfelts efterlemnade papper samt andra tryckta källor. Armfelt i landsflykt

Originalsida 136
Originalsida 136
Originalsida 136
Originalsida 137
136–137

Sida 136

Prospectus skulle vederläggas, så kan författaren», skrifver han med tydlig hänsyftning på Reuterholms vältalighet, »vänta sig att bli bekämpad med sublima fraser, att man nedfaller inför altaret och tager det Högsta Väsendet till vittne om sina ädla afsigter och sitt nit för det allmänna bästa, då man smädar en stor konungs minne». Ej mindre vanvördigt yttrar han sig om rikskansleren och hans »épîtres spasmodiques et suffoquantes. »Om jag någonsin träffar på hans lärare i retoriken, skall jag hänga honom». Och vidare: »Om man ville låta förfärdiga en brefställare i genre af Rabener, som skulle innehålla ovett, otydlighet, platta och oändliga fraser, så känner jag en man i Sverige, som har nog stort hufvud att accouchera af ett sådant opus. Mitt parti är taget; men victime af mina sentiments för min salige herre, kan jag ej gå ett steg tillbaka.»

Det synes af dessa och andra yttranden, att den erhållna skrapan på det högsta upprört Armfelts sinne. I långa skrifvelser, afsända dagarna närmast efter dess mottagande, till de flesta af sina korrespondenter — fröken Rudenschöld, Franc, Gyldenstolpe, major Uggla — utgöt han sin harm. »Jag skall aldrig handla förrädiskt», skref han till fröken Rudenschöld, »aldrig glömma att jag varit undersåte och vän till en stor och olycklig furste, min konungs fader. Men jag är skyldig mig själf och denne olycklige monarks minne, att icke låta mig vanhedras eller att utan förtrytelse tåla de bittraste smädelser och den nedrigaste förföljelse». Han bad Gyldenstolpe erinra hertigen om sina kända monarkiska tänkesätt, hvilka väl borde utgöra ett hinder för att han skulle hafva velat visa Sveriges regent vanvördnad. Och till Gyldenstolpe så väl som till Franc förklarade han sin önskan att lemna det lands tjenst, där man blefve så behandlad. »Man kan med min karaktär ej vänja sig vid vissa former och humiliationer, injusticer och dumt ovett.» Och några veckor senare förklarade han, att om han i dödsminuten skulle vittna om sitt förhållande till hertigen ända till d. 15 Juli 1792, så visste han med sig, att han med nit, ifver och vänskap bidragit till allt, som kunde tjena till hans välgång, så väl som till fäderneslandets. »Och efter denna tid har jag icke varit inkonseqvent; men häftig, retlig, föga van vid det ovärdiga behandlingssätt

Källa: Project Runeberg ·