Sida 349
förhållanden, hvilka Armfelt lärde känna vid tvenne besök i Wien under loppet af år 1800, voro ej egnade att locka en främling, hvars uppgift, enligt hans egna ord, var att »med något slags säkerhet vinna ära och bröd». Efter det sistnämnda af dessa besök förklarade han bestämdt: »för millioner ville jag hvarken vara general eller minister i detta land.»
Det blef sålunda icke såsom en politisk lego-general i främmande tjenst, som Armfelt fick mäta sina krafter med fransmännen: i stället skedde det längre fram i spetsen för svenska trupper och för hans fosterlands försvar i dess tyska besittning Pommern. Föga ärofull blef utgången af pommerska kriget; men de vapenskiften, som under Armfelts ledning där egde rum, visade, att anförarens krigiska mod var detsamma, som då han stridde vid Elgsö och Savitaipal, om också den personliga tapperheten fortfarande var större än fältherrens beräkning. I engelsk, rysk eller österrikisk tjenst hade han svårligen kommit att skörda nya lagrar eller kunnat gifva en ny vändning åt de strider, ur hvilka Bonapartes och hans generalers öfverlägsna krigskonst länge hemförde segern.
*
Medan växlande planer för Armfelts framtid i Sverige och i utlandet uppgjordes och till större delen förföllo, hade han under sitt kringirrande lif i utlandet tillfälle att röra sig i de förnämsta kretsar och att göra bekantskap med en mängd af samtidens ryktbaraste personer. Hans förtroliga bref från dessa år innehålla därföre åtskilligt af allmännare intresse utöfver hvad som rörer hans egna lefnadsöden.
Det var i Karlsbad 1799 som Armfelt, för första gången efter ensligheten i Kaluga och den långvariga sjukdomen i Berlin, kunde deltaga i den stora världens nöjen. Det sällskap, som där samlades på sommaren detta år, var ovanligt lysande. Det
Källa: Project Runeberg ·