Sida 282
för samtidens tilldragelser. Det var likväl, enligt hvad denna brefväxling visar, ej utan knot som Ehrenström fogade sig i att nästan mot sin vilja blifva indragen i en ansträngande och ansvarsfull verksamhet, som, till en början åtminstone, gaf mera ära än inkomst.
Tidigare än både Armfelt och Ehrenström hade deras medbroder i högmålsprocessen 1794, generalmajoren Johan Fredrik Aminoff beslutat att förblifva finne under den nye herskarens spira. Efter att med Ehrenström hafva delat fångenskapen på Karlstens fästning, hade Aminoff sedan 1798 såsom chef för Björneborgs regemente varit bosatt i Finland. Såsom generalmajor i armén och anställd i högqvarteret, hade han tagit del i finska fälttåget 1808 och 1809, dock utan att där föra själfständigt befäl eller lägga nya lagrar till dem, han skurit vid Uttismalm och Pirttimäki under Gustaf III:s finska krig. Efter freden 1809 hade han qvarstannat i Finland, missnöjd med de nya förhållandena i Sverige. Såsom målsman för den finska armén hade han i spetsen för en deputation i Petersburg hos kejsaren lyckats utverka det märkliga manifest af den 27 mars 1810, hvarigenom den finska militären, oaktadt dess upplösning, bibehölls vid sina innehafvande löningsförmåner. Genom denna framgång, ej vunnen utan svårighet, ty från början syntes man i Petersburg vilja göra inträde i tjenst — finsk eller rysk — till villkor, hade Aminoff förvärfvat anspråk på Finlands tacksamhet och var nu med rätta ansedd såsom en af dess mest framstående söner.
Barndomsminnen från den tid, då de sedermera i Sveriges och Finlands historia namnkunniga männen, enligt Armfelts ord, »lekte mellan klavérfötterna på Rilax», samt gemensamma hågkomster från konung Gustafs glada hof och från striderna i Finland 1788—90, hade redan före olycksdagarna förenat Armfelt och Aminoff. Åt Gustaf III:s minnne egnade den sistnämnde en dyrkan, som täflade med Armfelts. På sitt fädernesgods,
Källa: Project Runeberg ·