Sida 109
regeringen med begäran om att få återse honom. Men Sveriges portar voro för den forne tronarfvingen obevekligen stängda. Slutligen kunde hon ej längre styra sin längtan att återse prins Gustaf. Hon reste ned till Reval 1596, och där mötte hon efter mer än tjuguårig skilsmässa sin son, som kom från Österrike, hvarest han legat för döden. Endast på några födelsefläckar igenkände hon honom. Tårar, kyssar och åtbörder voro i början deras enda samtalsmedel, ty Gustaf hade under sina resor nästan glömt sitt modersmål. Efter någon tids samvaro, drog sonen ned till Thorn, och modern återvände till Liuksiala. Deras möte var endast ett minne, ett sista afsked mellan tvänne, som aldrig mer skulle återse hvarandra.
Gustaf gick dystra öden till mötes. Måhända kände Karin aldrig omfånget af hans lidanden, men hon visste, att han var i nöd och fångenskap, och hon sökte spara af sina medel för att friköpa honom. Han blef dock, dessa penningar förutan, försatt i frihet, men dog ej långt efteråt (1607).
Karl IX var då Sveriges konung. Han hade varit sin svägerska vid flere tillfällen väl bevågen och synes till och med varit betänkt på att låta henne komma öfver till Stockholm 1605, men af ett eller annat skäl gick detta om intet. Troligen kände sig Karin långt mera fri och nöjd i Finland, än hon någonsin kunde göra i det egentliga Sverige.
I sin dotter, Sigrid, hade hon ett ständigt sällskap, så länge denna var ogift, och äfven sedan hon ingått äktenskap med Henrik Tott, vistades hon med sina barn på Liuksiala. Enka redan 1604, kom Sigrid öfver till Sverige, där hon vardt väl emottagen af Karl IX:s gemål, drottning Kristina. Det berättas, att hon en gång råkade ut för sin farbroders vrede, när hon i sin oförsiktighet yttrade, att hon orätt-visligen blifvit trängd från sitt arf och att hennes fader måst sätta lifvet till. Man ser, i hvilken uppfattning Karin Månsdotter i all sin blidhet uppfostrade sina barn. Karl IX:s vrede var dock öfvergående, och han höll själf bröllop åt Sigrid, då hon 1609 trädde i sitt andra gifte med Nils Nilsson Natt och Dag.
Karin Månsdotter var nu gammal vorden. Hon kunde ej annat önska än att lägga sitt trötta hufvud till hvila, om också hennes lif förflöt jämförelsevis lugnt och lyckligt.
Källa: Project Runeberg ·