Sida 163
Att den lilla Ebba ibland vistades hos sin mormor, får man väl anse vara gifven sak. Farmödrar och mormödrar voro inflytelserika personligheter i dessa tiders mera patriarkaliska familjelif, och »herr Ebba» tog nog ut sin rätt, därom kan man vara förvissad. Ebba Brahe hade uppnått fjorton års ålder, innan mormodern dog, och två år senare, 1612, miste hon sin moder.
Enligt en gammal, icke osannolik berättelse skall Brita Leijonhufvud hafva varit god vän till Karl IX:s andra gemål, drottning Kristina, hvarför hon på sin dödsbädd åt henne anförtrodde sitt enda barn.
Att komma till gamla »drottning Kerstins» hof var för en sj'uttons års tärna att komma i en hälsosam och ärbar om också sträng skola. Där fick den unga tärnan lära sig ordning och flit, lydnad och plikttrohet, om hon inte kunde det förut.
El)ba Brahe skall vid denna tid hafva varit strålande vacker. Olyckligtvis kunna vi aldrig få någon riktig föreställning om hennes utseende. Den samtida skaldens be-skrifning, att
»En himmel målade Gud under himlen;
Ögonen af kristall,
Kinderna af morgonrodnad,
Läppame af rosor,
Munnen af behag»,
är allt för högtsväfvande idealistiskt hållen att för vår fantasi framkalla hennes bild, sådan hon verkligen var. Visserligen . finnes det många porträtt, som uppgifvas föreställa henne, men det enda, om hvilket man med säkerhet vet, att det inte är ett fantasiporträtt, är från hennes äldre dagar, när hon var mellan femtio och sextio år. Dragen äro då något skarpa, men regelbundna, ögonen äro stora och vackra, det är karaktär i utseendet, men efter den täcka lifligheten, det skälmska behaget, som en gång skall hafva funnits, spanar man fåfängt.
Då är det lättare att af Ebba Brahes bref från hennes äldre år — några andra finnas ej i behåll — skapa sig en föreställning om henne, sådan hon i sin ungdom var till lynne och sätt.
Källa: Project Runeberg ·