Tillbaka Read Runeberg

Märkvärdiga qvinnor: Serie 2. Svenska qvinnor

Originalsida 230
Originalsida 230
Originalsida 230
Originalsida 231
230–231

Sida 230

het för sydländingar, sade hon, härledde sig af deras större nykterhet.

Liksom i dryck var Kristina alltid måttlig i mat och likgiltig för läckerheter.

Kristina ådagalade också redan tidigt fullständig likgiltighet för sitt utseende och sin klädsel. Hon hade vacker hy och vackert hår, men vårdslösade dem båda, utsatte sig ofta onödigtvis för väder och vind och lär till och med kammat sig så sällan som möjligt. Hon ville i detta frisyrens tidehvarf ej ha annat än en kam, som sammanhöll de' fritt fladdrande lockarne. I sin dräkt kunde hon ibland ha genialiska ideer, som väckte till och med franske kännares beröm, och vid högtidliga tillfällen nyttjade hon gängse moder, ehuru hon alltid var för sin tid ytterst enkel. Armband, ringar och dylika prydnader bar hon ogärna. Ofta var hon dock klädd på ett sätt, som syntes mången både anstötligt och fult. Hon ville kunna röra sig lätt och ledigt och nyttjade där-före vida koftor, korta kjolar, ett slags stöfletter och en mjuk filthatt med en svajande plym. På en fjerdedels eller en half timme var hennes klädsel fullbordad.

Med den vårdslösa klädseln följde det själfsvåldiga sättet. Hon halflåg i de stora länstolarne, lade benen i kors, så att fotterna syntes, hon rörde sig lifligt, skrattade och talade högt. Hennes sätt att uppträda skulle anstå en »miss» från den stora Vestern i våra dagar, men slog med förfäran en värld, som i det stela spanska hofceremonielet såg en beundransvärd förfining och som var i begrepp att i allongeperu-ken, korsetten och styfkjorteln finna berömvärda framsteg i civilisation.

Ingenting har i högre grad skadat Kristina än just denna hennes fullkomliga likgiltighet för yttre konvenans. Sättet har alltid af det stora flertalet tagits för människan, liksom frukten bedömts efter skalet.

Kristina sträfvade onekligen efter hvad man i våra dagar med ett ofta missbrukadt uttryck kallar »att lefva i sanning», d. v. s. att vara sådan, som man af sig själf är, fri från konvenans, från fördomar eller hvad man anser som sådana, oberoende af andras omdöme, sig själf nog, men därföre också slaf under det egna jagets nycker och fordringar. Det finnes ibland hos Kristina mera af nittonde århundradets

Källa: Project Runeberg ·