Sida 386
bland Lotten Wennbergs många filantropiska förslag, och det blef föremål för Fredrika Bremers aldrig tröttnande omtanke under hennes återstående lefnad.
Stockholmslifvet med dess många olikartade göromål, arbeten och förströelser tröttade för hvarje år mera Fredrika Bremer. Hon ville äfven göra besparingar för att kunna få ett större öfverskott till sina många välgörenhetsposter. Det ena med det andra gjorde, att hon beslöt sig för att flytta ut till Arsta. Detta gods tillhörde ej längre hennes släkt, men hon hoppades, att hos den där bosatta familjen Saxenberg finna ett hem.
»Jag börjar känna årens tyngd», yttrade hon till en yngre väninna kort före utflyttningen till Arsta. »Jag be-höfver ro att afsluta mitt sista arbete, och sedan skall det bli godt få dö på det gamla Arsta».
Under sommaren var det godt om ungdom ute vid Arsta. Fredrika Bremer var ung med de unga, fröjdades åt deras skämt och lekar, men kunde ock säga dem ett det milda allvarets ord, när så behöfdes.
Mot hösten fördes de unga af sina olika sysselsättningar bort från Arsta. Det blef där tyst och stilla. Men Fredrika Bremer njöt af lugnet. Hon sysselsatte sig med att för barn omarbeta sin resa i Palestina.
Hennes tankar voro ofta i hufvudstaden, och posten väntades med otålighet, särskildt de märkliga dagar, då representationsfrågan debatterades vid riksdagen. Med glad förhoppning såg hon in i framtiden, då denna fråga fick den lösning hon önskat.
I julglädjen tog hon sin del. Hela julaftonen var hon med den familj, af hvilken hon nu var en medlem. Julottan reste hon med till kyrkan, med jublande julfröjd i sinnet. Den starka kyla, som rådde i kyrkan, kunde hon likväl ej uthärda. Hon ådrog sig en häftig lunginflammation. I det längsta ville hon ej tro hon var sjuk, men det sista dygnet aftogo krafterna, och klockan 2 på det nya årets morgon 1865 var hon borta.
Fredrika Bremer väntar ännu på en fullständig, henne värdig minnesteckning. Vi hafva endast varit i tillfälle att
Källa: Project Runeberg ·
