Sida 16
Förord ...
de flacka kullarna och i de sanka dalarna. Vanligen framskymtar det blå himlahvalfvet blott på enstaka ställen mellan ljusa, lätta moln; men dessa tätna ofta till molnmassor, som småningom hopas på alla håll af den omätliga synkretsen, oafbrutet ändra och flytta sig, byta om form och färg, uppstå och försvinna. Då skifta ljus och skugga i dalarna och på kullarnas krön, och det förut så tröttande och enahanda i deras färger får nu omväxling och lif. Och när under midvinterns långa natt norrskenen flamma öfver de gnistrande snöfälten, får detta öde landskap en skönhet, som hänför polarresanden.
Men lif och omväxling åstadkomma äfven tundrans smycken, de tallösa sjöarna. De ligga ensamma eller i grupper bredvid eller ofvan hvarandra, utbreda sig till milslånga vattenbäcken och sammankrympa till små dammar. När då solen glänser och tindrar på deras speglande vågor, eller när vid midnattstiden äfven de bada i ett rosenskimmer, kan ögat med välbehag dröja vid dem.
På somliga, om äfven på mycket få ställen ingriper äfven växtvärlden upplifvande och förskönande. Tallar och granar hafva stannat längre i söder, men kunna ännu anträffas i de mest skyddade dalarna. Äfven björkarna, hvilka dock gå längre åt norr, förkrympa och stanna i växten. Endast lärkträdet behåller på sina ställen ännu fältet och uppväxer ti TT*verkliga träd. Men tundrans mest karakteristiska växt är dvärgbjörken. Denna, hvilken blott på mycket gynnsam terräng uppnår meterhöjd, är i den ojämförligt största delen af tundran så förhärskande, att de öfriga buskarna och småväxterna endast förekomma sparsamt inmängda bland den. Den bekläder alla platser, där den kan slå rot, med ett mer eller mindre tjockt täcke af så regelbunden höjd, att vida sträckor se ut, som om de blifvit toppade med en lie. Den kämpar om herraväldet med den öfver alla lägre trakter utbredda hvit- och rödmossan liksom med den alla höjder täckande renlafven.
Blifver marken mycket sank, vinner hvitmossan små* ningom öfverhand, tränger omsider alldeles undan dvärg* björken och bildar då stora, svällande bäddar.
Sänker sig marken till en kortare, icke utmynnande dalgång, Öfvergår en sådan kärrmark alltid till myr, där starren
Källa: Project Runeberg ·