Sida 127
mina vandringar har jag besökt endast den östra delen af landet. Ofver utsträckningen västerut kunde jag ej erhålla några bestämda uppgifter.
Den, som för första gången ser sig omgifven af ett antal äkta niamniam, måste tillstå, att i jämförelse med deras sällsamt vilda utseende allt, hvad han dittills sett af folkstammar i nordöstra Afrika, förefaller bekant och mindre intressant. I utmanande ställning och smyckad med sällsamma vapen, träder en niamniam främlingen till mötes. Han bär lansen i den ena handen och den med ett kors sirade skölden och trumbasch (ett kastvapen med tre stora, blankslipade spetsar) i den andra samt dolken i gördeln. Han är omgjordad med långsvansade skinn och prydd på bröst och panna med de troféer, som han fråntagit sitt jakt- och krigsbyte, nämligen ett radband af de slagnas tänder. De långa hårflätorna falla oordnade öfver hals och skuldror, ögonen äro vidt uppspärrade, hyn är chokladbrun, och i munnen glänser fram en bländande hvit Niamniamkvinna.
rad af spetsiga tänder.
Så visar hela hans framträdande en otämd vildhet, fullkomligt motsvarande de föreställningar, som vår djärfvaste fantasi kan förbinda med den afrikanska vildmarkens äkta son, och vi förstå lätt det djupa intryck, som hvarje möte med en niamniam gjorde på den sudanske arabens lifliga fantasi. Jag har sett vilda beduiner i den nu-biska öknen, har beundrat abessiniernas stolta krigsskrud och fröjdat mig vid anblicken af de beridna baggåra-ara-
Källa: Project Runeberg ·