Sida 27
längd kan den väl jämföras med Amazonfloden och Kongo. Men i en sträcka af omkring 200 mil, från Chartum till sina mynningar vid Medelhafvet, mottager Nilen blott en enda biflod. Under hela denna sträcka löper den allenast genom vattenkonsumerande land. Mycket af dess vatten går förloradt genom afdunstning och genom uppsugning i jorden, icke minst i öknens mark, och däraf förklaras det djupa grundvattnet i den libyska öknens oaser.
Nilfloden måste alltid få sin vattenmassa från sina i Centralafrika och Abessinien befintliga källor, som löpa samman till tvenne källfloder, den hvita och den blåa Nilen, hvilka förenas vid Chartum. Den »hvita Nilen» kallas så, emedan den är klar. Den »blåa Nilen» åter är en grumlig bergflod, som nedstörtar i hastigt lopp från Abessiniens bergstrakter och medför massor af slam. Det är just genom dess tillflöde, som den vid Chartum förenade Nilfloden blir grumlig, blir rik på slam ock årligen skänker Egypten dess fruktbarhet. Hvarje år, under sommar och höst, svämmar nämligen Nilen öfver sina bräddar och kvarlämnar, då han drager sig tillbaka inom sin egentliga bädd, ett lager af gödande slam. Det är just den »blåa Nilen», som lämnar denna öfversvämmande vattenmassa, under det att den »hvita Nilen» med sitt lugnt framflytande lopp ger floden jämnhet och väsentligen underhåller dess vattenmassa under de öfriga delarna af året. Redan från början af juni märker man, att floden långsamt stiger; efter midten af juli stiger den hastigt; från slutet af september till slutet af oktober är vattenståndet högst; därpå sjunker floden åter, allt hastigare, tills den i januari återgått inom sin gamla bädd för att ytterligare sjunka under vårens lopp.
Det är väsentligen af de abessiniska bergsregnen, som Nilens stigande och dess öfversvämning bero. Men det är af största vikt för Egypten, att denna stigning blir hvarken för stor eller för liten. Också är det med ängslan, som se-dan urminnes tider det egyptiska folket hvarje år beskådar sin flods stigning. Blir denna för stor, åstadkommer den förstörelser genom att rifva ned vallar och dammar; blir den för liten, så räcker icke vattnet upp till högre liggande landsdelar; i båda fallen uppstå stora förluster, missväxt, hungersnöd. I vår tid äro 23 fornegyptiska alnar på den
Källa: Project Runeberg ·