Tillbaka Read Runeberg

Geografiska skildringar för skolan och hemmet. Del 3. Afrika

Originalsida 64
Originalsida 64
Originalsida 64
Originalsida 65
64–65

Sida 64

och akaciadoft inströmmade genom våra fönster, hvilka stått öppna hela natten (bakom järngaller). Franska soldater med hvita dukar lindade om och hängande ned från mössorna tågade förbi, och vi måste gnugga sömnen ur ögonen, innan vi kunde komma ihåg, att vi befunno oss i en af Sa-hara-öknens oaser.

Otåliga att erfara, huru det såg ut här vid dagsljus, skyndade vi att få vårt kaffe, och lämnande den lilla europeiska kolonien, som knappt räknar 300 invånare, styrde vi kosan inåt de stora palmskogarna, uti hvilka 7 eller 8 stora byar ligga undangömda, bebodda af öfver 7,000 araber. Egen var anblicken af dessa skogar, där mellanrummen mellan palmernas smärta och höga stammar fyllas af fikon-och granatträdens lummiga grönska, ur hvilken dessa señares eldröda blommor framlysa. Små bäckar ses öfverallt plaskande framrinna mellan denna rika vegetation, åt hvilken de gifva lif. Här och där i skogen förekomma små, öppna fält, å hvilka säd odlas, hvete och korn, af hvilka det sist nämnda redan är afmejadt. Inuti skogen slingra sig gångstigar åt alla håll, ledande till de olika byarna. Dessa bestå liksom i Egypten af jordhus, i hvilka såväl folk som deras boskap hafva sin bostad. Dessa jordhus ha fasta tak, som utgöra den vanliga vistelseorten ej endast för familjen, utan äfven för deras får och getter m. m. Också sågo vi alltid fruntimmer, sysselsatta med sina arbeten, på taken, från hvilka fåren bräkte och hundarna skällde förtvifladt, då man nalkades. Vi inträngde helt ogeneradt i åtskilliga af dessa tämligen rökiga, mörka och snuskiga hus, hvilkas invånare helt lugnt och beskedligt sågo på, hur vi undersökte deras tillhörigheter; något samtal kunde tyvärr ej åstadkommas.

Den, som lämnar Algeriet utan att af landet hafva sett annat än kuststräckan, får ett alldeles oriktigt begrepp om araberna, och jag kan ej neka, att, så länge jag endast sett dessa norr om Atlasbergen, hade jag en ganska dålig tanke om detta folk; de se där med få undantag snuskiga och smutsiga ut; deras ofta trasiga burnuser (mantlar) göra en bedröflig effekt, och då man på landet ser dem på deras magra, eländiga hästar, kan man ej förstå, hvad som menas med de ofta omtalade arabiska springarne, Förhållan-

Källa: Project Runeberg ·