Sida 72
Atlantiska oceanens knst ända långt i nordost åt Algeriets gränstrakter. Om man, såsom händelsen var med mig, kommer till Marrakesch om vintern, så är utsikten öfver denna kolossala bergvägg så mycket mer storartad, som alla toppar och sluttningar långt ned äro täckta med mäktiga snöfält, men icke med gletscher. Och man njuter denna vackra utsikt från ett landskap, där allt står i blomning, där arabernas trädgårdar äro uppfyllda af rosornas och jasminernas doft samt orangelundarna jämte mogna, gyllene frukter bära en rikedom af härliga blommor. Och hvilken motsats, om man jämför denna natur med de människor, som bo där! Öfverallt, hvarthän man blickar, förfall och ruiner! Praktfulla moskéer, de fordom rika och mäktiga sultanernas palats, de arabiska köpmännens eller berömda lärdas i det inre så konstnärligt smyckade boningshus, — allt är nu i förfall. Den nuvarande befolkningen, långt ifrån att uppfinna eller anordna något nytt och icke heller hågad att tillägna sig den västerländska kulturens framsteg, är icke ens i stånd att bevara, hvad som finnes, utan låter i fatalistisk liknöjdhet allt gå sin oundvikliga ruin till mötes.
Till Marrakesch kan i våra dagar en europé lätt komma; men resan härifrån åt söder öfver det höga Atlas och genom Sahara är förbunden med stora och många svårigheter, och trots många försök hade ingen före mig lyckats att på denna väg tränga fram tvärs öfver den stora öknen och uppnå det så mycket efterlängtade Timbuktu.
Jag öfverskred berget i dess västra hälft, hvarest fun* nos pass af mer än 1,000 m höjd öfver hafvet; de omgif-vande, af snö täckta topparna uppnå väl mer än 3,000 m höjd.
Berget stiger småningom från norr till söder, men sluttar därpå från passet Bibauan utomordentligt brant mot söder, så att passagen med de lastade djuren är mycket kinkig. Man kan icke nog beundra de lastade mulåsnornas säkerhet. Den största svårigheten vid färden öfver detta långa kedje-berg förorsakar dock befolkningen. Ända högt uppe i de svårtillgängliga, smala tvärdalarna hafva berber slagit sig ner, hvilka, af araberna undanträngda från de bördiga Gharb-landskapen, dragit sig undan hit, där de med möda kunna få jorden att alstra litet korn. Deras hämnd består däri, att
Källa: Project Runeberg ·