Sida 142
ning deraf en bulla, som åt honom uppdrog alt har-ja Sverige, såsom ett kätterskt land. Stödjande sig pä denna bulla, utgaf han emot Sverige en ordentlig krigsförklaring i början af är 15*40. Sten Sture uppbådade allmogen till landets försvar. Danska hären, under anförande af Otto Krumpen, inbröt i Wester-Göthland, men möttes af Riksföreståndaren vid Boge« sund (U iricehamn). Der gafs på isen den första slagtningen, hvari Sten Sture blef illa sårad, och hans derigenom modfällda armée gaf vika för fienden. Sten Sture lät föra sig till Stockholm, som af hans gemal innehades, men afled under vägen vid Strengnäs , den 9 Februarii 1520. Den Danska hären inträngde småningom utan särdeles motstånd i landet, och allmogen, som på flera orter uppreste sig till motvärn, fann ingen anförare. Riksens Herrar utnämnde Ture Jönsson Roos till Riksföreståndare, men han saknade allmänt förtroende, och kunde ej vinna lydnad. Endast Sten Stures Enka, Christina GGlenstjcrna, sammanhöll sinnena inom Stockholm, som beredde sig till motstånd mot den annalkande fienden. Presterskapet och någre af Adeln öppnade underhandlingar med Danska Bcfälhafvaren , och man öfverenskom att hålla ett möte i Upsala, dit Ständerne äfven kallades. Der uppträdde Gustaf Trolle å nyo, återtog sjelfmyn-digt sitt ämbete, och använde all sin lärdom och vältalighet, för att bevisa fördelen af Calmare Unionen, beskylla Sturarna att för sina ärelystna afsigter hafva brutit den, och förmå Svenskarna att till Regent antaga Konung Christian. En förening ingicks mellan Otto Krumpen och några Svenska fullmägtiga om fred,
Källa: Project Runeberg ·