Sida 12
I den bekanta kyrkobönen »Litanian» bedja vi att Gud skall bevara oss för krig och örlig, men bedja på samma gång att Gud ville bevara krigsmakten till lands och vatten. Hvilket hån mot gudarne! Många gånger större hån än det herr Lennstrand gjort sig skyldig till. Gud är allsmäktig, det är sant, men huru skall han kunna höra en sådan bön. Gud vill gifva oss freden, men med vilkor att vi göra plogar och liar af jernet i stället för pansarskepp, kanoner och gevär.
Herren Gud, der han ser ned från sin himmel, tycker icke att det är så vackert med de stora, uniformsklädda härarne, som Oscar II och kejsar Wilhelm tycka, och kanonmusiken ljuder på långt när ej så vacker i hans öron, som den gör i deras.
Såsom exempel på huru försvarsvännerna mången gång alldeles »tappa hufvudet» då de uppträda i sin försvarsifver, anföres följande:
Vi anförde nyss en vacker dikt af skalden Z. Topelius. Se här ett bref af samme man, skrifvet till majoren G. Leksell, hvilken verksamt bidragit till att resa det s. k. Dufedsmonumentet öfver krigare i Carl XII:s här, hvilka fröso ihjäl der uppe i Jemtland.
Skalden skrifver, enligt »Vårt Land»:
»Ni har genombrutit isar och vintersnö, århundradets glömska och samtidens likgiltighet. Nya århundraden skola snöa på karolinernas grafvar, men de skola ej glömmas mer — klippblocken vid Dufed skola icke förvittra, de skola som fjellen trotsa tiden. Allsmäktige Gud, gifve du Sverige och Finland den enda fred som ' består, den enda som. är ett folk värdig, den som hvilar på fädernas tro, på folkens mannakraft, på hvarje medborgares glada mod (sådant nonsens! att offra allt för sitt fädernesland.»
Källa: Project Runeberg ·