Sida xi
Parlamentet , bwilket ſnart finner fig förantåtet att, med eller mot fin wilja, goͤra honom fielf till Genes rolißimus. Detta will ſaͤga mydet; men det fom för Cromwell år af aͤnnu ſtoͤrre wigt, år, att han winner alla de drabbningar, han lefwererar, i Eng— land, Skottland, Irland; och han winner dem, icke ſaͤſom en blott afkaͤdare af ſtriden, hwilken ſparar fig ſjelf, utan alltid under det han i egen perſon anfaller fienden, återför och ſamlar fina trupper, fielf naͤrwarande Smwer allt, ofta fårad, och doͤdan—⸗ de med egen hand många officerare af Ropaliſterne, lik en förbittrad och wildſint Grenadier. — Midt uns der detta ryſliga krig hade och fkoͤtte aͤfwen Crom— well fina kaͤrleksaͤfwentyr. Med Bibeln under ars men gjorde han fin cour hos en Fru Lambert, hwars man war General-Major hos Cromwell. Hon åter gynnade Grefwen af Holland, hwilken tjente i Konungens armee. Cromwell tog honom till fånga i en batalj, och njöt den glaͤdjen att flå hufwudet af fin Rival. Hans grundſatts war att icke ffona når gon fiende af betydenhet, utan utgjuta des blod ans tingen på fragtfältet, eller genom boͤdelsſwaͤrdet. — Han oͤkade ſtaͤndigt fin makt derigenom, att han altid waͤgade mißbruka den. Djupheten af hans planer minſkade icke den wilda haͤftigheten wid utforandet. Han intraͤder en dag i Parlamentet , npptager ſitt ur, och flår det mot golfwet i tuſen ſtycken. Jag ſkall ſoͤnderkroßa Er, ſaͤger han, fåfom detta ur. Han aͤterkommer någon tid derefter, och bortjagar alla Ledamoͤterne, under det han later dem, i ords ning efter hwarannan, woͤrdſamt paßera framför Herrſkaren, likſom wid en defilering eller moͤnſtring. Hwar och en maͤſte för honom goͤra en djup bugs ning. En enda ibland dem behåller wid utgaͤendet hatten på hufwudet; Cromwell afrycker honom hat— ten och kaſtar den wid fina fötter, under deßa ord: Laͤr att wiſa mig tillboͤrlig aktning.
Sedan Cromwell ſkymfat alla Regenter deri— genom att han låtit halshugga fin egen laglige Kos nung, och da han nu ſielf började regera, ſkickade han ſitt Portrait till ett kroͤnt hufvud, nemligen till Chriſtina, Drottningen af Swerige.
Drottning Chriſtina war den förſta att erkaͤn⸗
|
na honom, ſedan han blifwit de tre Rikenas Proteetor. Naͤſtan alla Europas Monarker ſkickade Saͤn— debud till deras Broder Cromwell, denne en Biſkops tjenare, fom nyß låtit genom boͤdelsyran doͤda en Konung, deras ankoͤrwandt. De föfte, . taͤflande, hans förbund och waͤnſtap, och gjorde allt, för att behaga honom.
Aldrig war en Konung mer enwaͤldig, ån han. Han fade oͤppet, att han heldre welat regera under namn af Protector, aͤn under det af Konung; eme— dan Engelsmaͤnnen wißte, hurw midt en Engelſt Ko— nungs raͤttigheter ſtraͤckte fig. men icke huru laͤngt en Protectors kunde utwidgas. — Det war att kaͤnna menniſkorna, hwilka opinionen ſtyrer, och hwilkas o— pinion ofta beror utaf ett namn. — Cromwell hade fattat ett djupt foͤrakt för Religionen, hwilken tient honom, ſaͤſom medel till hans lycka. Man har foͤr— warat en ſannfaͤrdig anekdot, ſom i detta afſeende innefattar ett ſlags wittsord. — Han drack en dag i ſaͤllfap med Ireton, Fleetwood och St. Jean; man wille öppna en butelj, och korkſkrufwen föll under bordet; alla ſoͤkte den, men en lång ſtund foͤrgaͤt— wes. Emedlertid waͤntade en Deputation ifraͤn de Presbyterianſka Foͤrſamlingarne i ett Foͤrmak, och en tjenare anmaͤlte dem. Saͤg dem, att jag will wara allena, ſade Cromwell, och att jag ſoͤker Her— ran. Det war ett wanligt uttryck af den tidens. Pietiſter, når de gjorde bön, eller förrättade fin an— daft, Sedan fade han till fina waͤnner: Des ſa dum ma menniſkor tro, att wi ſoͤka, Herran, när wi i ſjefwa werket icke ſöͤka näs gonting annat, ån denna Korkſkruf.
Man har få erempel i Europa af en man, ſom, kommen af få ringa urſprung, ſtigit få högt, fom han. Man fan fåga, att han funnit lyckan; men war han derfoͤre lycklig? Han lefde i oro och fattigdom till 43 aͤrs alder; badade ſedan i blod, lefde ännu i oro, och dog blott 57 år gammal, en förtidig död. Man jemfoͤre denna lefnad med en Newtons, ſom lefde i 84 är, alltid lugn och lycktig, aͤrad af werlden och ett ljus foͤr alla taͤnkande warelſer, utan be— kymmer, utan ånger, — och doͤmme ſedan, hwilkendera warit lyckligare.
Källa: Internet Archive ·