Sida vii
Paſquillanten.
J en Journal, fom numera upphört, laͤſer man följande beraͤttelſe af en Engelsman: »Da jag uppehoͤll mig i Moſtwa, utgaf en Ryß ett Arbete i Qwart— format , hwaruti han yttrade fig ganſka fritt öfwer Czar Peters oinffrånkra makt, och tillika ſtildrade Regeringens oraͤttwiſa. Författaren blef inſatt ! faͤngelſe, Raͤttegaͤng anſtaͤlldes, hans Bok förklarades för ett Paſquill, och han dömdes — att uppaͤtaſitt eget arbete. Denna dom blef aͤfwen bokſtafligen werkſtaͤlld. En Schavott uppreſtes på en offentlig plats. Delinquenten framfoͤrdes. Bandet afſlets ifrån boken, derpaͤ afſtars ryggen, och de loͤſa bladen boprullades, likaſom Lottſedlarne i Guilhall. Hwarje ſaͤrſtildt blad framraͤcktes aͤt Delinguenten, och han tog dem, det ena efter det andra, till aͤſtaͤdarnes flora glaͤdje, i munnen. Derefter nedſjoͤnk han wanmaͤktig på fina knaͤn, och trugades under hot af den ſtarkaſte baſto— nade, att foͤrtaͤra en få ſtor maͤngd af deßa blad, ſom Czarens Lifmedicus och Chirurg ancaͤgo för möjligt, SÅ fnart deße yttrade, att en ſtarkare portion ſkulle
blifva farlig, upphörde man- med executionen, och fortſaͤttningen utſattes till följande dagen. Tre dagar aͤtgingo för Paſquillanten, innan han hunnit uppaͤta fin bok. Jag maͤrkte, att den olycklige led mycket haͤrwid; men meſt led han, daͤ han foͤrtaͤrde de blad,
pä hwilka han anfört de ſtarkaſte grunder och bewis. ““
(Der Freimuͤthige.)
Cromwells Portralt. (Af Voltaire.)
För dem af wåra Läſare, fom möjligen ſkulle wara odekante med denne märkwärdiga man, mai förbigående nämnas, att Oliver Cromwell war ett ſlags Napoleon i England wid paß halfannat århundrade förr, än den odödlige Corſieanaren med ſitt ſnille och fin hjelteſtorhet beherrſkade icke blott Frankrike utan ock ſtörre delen af Europa. Cromwell war rewalutionär. Han hatade och ſtörtade det då mar rande Konungahuſet, lät afrätta den regerande Konungen och ſtyrde ſedan, under namn af Protector, England, näſtan ſaſom oinſkränkt Regent. 0
Man maͤlar wanligen Cromwell, ſäſom en man phwilken under hela fin lefnad warit en hycklande bedragare. Jag
Williams, och blef dennes Theolog,
har ſwaͤrt att tro detta, (Sager Författaren.) Jag tror hetdre, att han ifrån början warit en werklig ſwärmare, och att han ſedermera låtit ſielfwa denna ſin religiöſa enthuſiasm bis draga till den ſtorhet, hwilken han ſökte winna. Den ſom wid 20 är är en enthufiaſtiſt Munkselev, blir ofta wid 40 åra ålder en öfwad och ſkicklig ſkälm. Man börjar med att blifva bes dragen, och flutar med att ſjelf bedraga, i menniſkotefnadens ſtora gyckelſpel.
Cromwell wißte icke i början, om ham ſkulle blifwa Preſt, eller Soldat. Han blef beggedera. Han gjorde 1622 ett fälttåg, anſtäld wid Prins Fredrik Henriks af Oranien armee; men aͤterwände derefter till England, tog tjenſt hos Biffop under det Biſkopen ſyßelſatte ſig med helt andra ſaker. Hans grundſattſer woro Pu— ritanernesz och fåfom ſaͤdan maͤſte han hata Biſkoparne, och kunde icke älſka Konungar och deras makt. Säſom Puritan blef han fördrifwen från Biſkop Williams hugs och detta war upphofwet till hans lycka. — Engelſka Parlamentet förklarade ſig emot Konungamakten och Biſt opswärdigheten; naͤgra wänner, ſom han hade bland Parlamentets Ledamöter ut werkade, att han blef Oeputerad för en liten ſtad. Han började foͤrſt wid denna tid att wara til, och war öfwer 40 år gammal, innan han gjort något flags uppfeende. — Oaktadt han war rätt wäl hemma i den Hel. Skrift, diſputerade om de Andliges rättigheter, ſamt författade naͤgra dåliga predikningar och naͤgra vaſquiller; war han likwäl föga känd. — Jag har ſett en af hans predikningar, hwilken är hoͤgſt oſmaklig, och liknar mycket Qwäkarncs predikoſätt; man finner deruti intet fpår af denna mäktigt öfwertygande wälta— lighet, hwarmed han ſedermera hänförde Parlamentet. — Allt bewiſar, att han war wida ſkickligare för de werldſliga beſtyren, än för Kyrkans. Det war i ſynnerhet i hans ton och i hans uppſyn, ſom hans wältalighet beſtod. En enda ätbörd af denna arm, fom hade wunnit få många drabbningar och dödat få många Ropaliſter, öfwertalade mer, än de prydligaſte Ciceroniſta perioder, Det war hans oförlikneliga tapperhet, ſom gjorde honom känd, och ſom förde honom gradwis till höjden af ſin ſtorhet.
Han började med att inkaſta fig, fåfom lyckſökande Volontär, i ſtaden Hull, hwilken belägrades af Konungen. Här utmärkte han fig ſnart, och erhöll af Parlamentet en gratification af wid paß 6000 Francs. Denna gåfma, gifwen af Parlamentet åt en äfwentyrare, bewiſar, att det revolutionära partiet redan hade öſwerhanden. Konungen war icke i ſtaͤnd att gifma åt fina Generaler hwad Parlamentet gaf åt fina Bolontärer, Med penniugar och en ſwärmande enthuſiasm bör man i längden winna allt. Cromwell blef Ofwerſte. Nu utwecklade fig hans militäriſta talanger till den grad, att
Källa: Internet Archive ·