Sida 12
onde, förbättra humlegårdar och hålla varggårdar, dika åkrarne, röja ängarne och ringa svinen. Sådant skulle förhållandet vara mellan konung och folk enligt Gustaf Vasas tankar. Det hindrade icke, att han samlade allmogen kring sig vid alla viktigare skeden i sitt lif för att inhämta äfven dess samtycke eller löfte om hjälp, och tillträdet till honom stod öppet för alla, som hade något att besvära sig öfver: det var en grundsats, som han ej tröttnade att förkunna.
Man har uppkastat spörsmålet om den moraliska halten af Gustaf Vasas handlingssätt mot allmogen och samvetsgrant pröfvat enskilda fall. Det lider intet tvifvel, att icke konungen i nödens stund har lofvat mera, än han tänkt att hålla, och att han användt medel, som den privata moralen förbjuder. Under Dacke-fejden uppmanade han en gång sin fogde i Dalarna att kläda ut några knektar i bondekläder och skicka dem till olika landskap med skrifvelser försedda med Dalames m. Q. sigill, om ej de rätta, några andra stora signet, som kunde hafva utseendet för sig. Vi anse ej, att man får döma honom för hårdt. Det har dröjt mycket länge, innan rättsbegreppen gjort sig gällande mellan man och man, där dock hvar och en måste känna sig bära ansvar för sina gärningar. Huru skulle de, i synnerhet den tiden, kunnat tillämpas mellan konungen och menigheter, där ingen ville vidkännas något ansvar? Här funnos knappast mer än två alternativ. Antingen hade dalkarlar eller småländingar dragit till Stockholm och tagit konungen vid halsen eller måste han med hvad medel, som stod till buds, kväfva upproret. Tiden var vild och hård. Talade allmogen upprorets olagliga språk, så fick den svar, som den förstod. Det hade nog föga båtat att komma med fina distinktioner mellan rätt och orätt. Afven om allmogen någon gång kunde sägas stå på sin goda rätt, representerade konungen och Sveriges rike en högre rätt, och tiden kände intet annat medel att slita konflikten än makten. Det är ej meningen att uppställa en politisk moral mot en privat.
Källa: Project Runeberg ·