Sida 16
18
och skakade om honom duktigt. Slutligen lade han sig flämtande ned vid Fredriks fötter, hvilken vänligt smekte och berömde honom för hans visade tapperhet.
Men nu begynte gossens arm häftigt värka, och då han såg, att blodet i täta droppar flöt nër ur armen, aftog han tröjan, framtog sin näsduk ur fickan och förband sig så godt han kunde, i det han hjelpte sig med tänderna för att knyta till; derefter drog han åter på sig tröjan, utan att låta höra ett enda ljud af smärta eller klagan. Långt mer än på sitt sår, tänkte han på modrens glädje vid hans hemkomst med det ståtliga jagtbytet.
„Men, kära Castor", sade han tvärt, i det han med något brydd uppsyn vände sig till sin trogna hund, „huru skola vi nu bära oss åt för att få hem gräfsvinet ? Den gynnaren är så tung, att jag med min sjuka arm lärer få svårt att bära honom."
Han bjöd till att lyfta upp bördan på axeln, men efter fåfänga försök måste han, flåsande af ansträngning och smärta, afstå derifrån. „Det går inte, min kära Castor!" sade han med en sorgsen blick på det feta gräfsvinet; „vi lära visst få lof att skaffa hjelp."
»Åh, den hjelpen är redan här!" sade icke
Källa: Project Runeberg ·