S. Barthelemy under svenskt välde

var stäldt med öns försvarsanstalter. Kanonlavetterna voro utruttnade, de 18 svenska soldaterna ledo af sjukdom och hade dessutom uppnått en hög ålder, bland in-vanarne funnos knappt 20 redliga svenskar, missnöjet jäste Öfverallt, och en inneslutning af ön var omöjlig att uthärda, helst som man blott hade mat för 20 dagar. Derför anser sig Ankarheim förpligtad att kapitulera, isynnerhet som han på detta sätt hoppas försköning för invånarne och vill undvika det blodiga öde, som engelsmännen nyss låtit öfvergå S. Eustache. Ön öfverlem-nades derför den 21 Mars åt generallöjtnant Frigge och konteramiral Dackworth, som anförde den engelska flottan. Alla svenskar, som qvarstannade i kolonin, måste svära Englands konung trohetsed, men tillförsäkrades rätt att slippa bära vapen mot Sverige. Major Trolle, som anförde den svenska garnisonen, fänrik Ögnelod och guvernören sjelf qvarhöllos som krigsfångar på ön. Justi-tiarien Bergstedt som egde hus pä landet, och doktor Fahlberg skulle qvarstanna någon tid för ordnandet af sina affärer. Vestindiska kompaniets agent Dreyer qvar-blef ock derute för att söka skydda kompaniets intressen. Alla fartyg i hamnen blefvo tagna, likaledes lades ock beslag på kompaniets magasin, emedan de af engelsmännen betraktades som publik egendom. Öfverste Willson blef engelsk guvernör på Barthelemy. Styrelsen af ön genom en konselj efter svensk lag bibehölls, men Ankarheim uttalar fruktan för, att lagskipningen skulle blifva allt annat än svensk.

Men förhållandena förändrade sig åter snart. Paul I:s i Ryssland mord blef en sakernas vändpunkt. Ryssland närmade sig derefter England, och genom Peters-burgerkonventionen af den 7 Juni 180-1 bilades de tvistig-heter, som förefunnits mellan de båda stormagterna. Denna konvention biträddes snart också af Sverige, och England förlorade då hvarje spår af skäl att vidare behålla Barthelemy. 1802 kom kolonin åter under svenskt välde. Ankarheim rapporterar, att öfverste Cranstown,