Sida 42
blef på högre ort omildt bedömd, och guvernören ålade» att undvika dylika uppträden. I en skrifvelse till hof-kanslern af Vetterstedt yttrar Leurén, att han och guvernören länge umgåtts på mycket vänskaplig fot. Förhållandet hade genom en mängd små orsaker — som t. ex. guvernörens “hetta i spel* — på sista tiden öf-vergått till raka motsatsen. Stackelberg var enligt Leu-réns omdöme fallen för “misstänksamhet, arbiträrt och häftigt uppförande “. Leurén bifogar vidare åtskilliga rätt intressanta observationer öfver Barthelemyförhållan-den. Det rådde en dödande enformighet på ön. Det var endast nyheter från Europa, som kunde gjuta något lif in i svenskarnes tillvaro derute. Hvad de egentliga in-vånarne beträffade, var handeln, som ibland upplifvade», ibland råkade i lägervall, allteftersom de amerikanska, engelska och franska förhållandena varierade, den enda fråga af allmännare natur, som drog deras intresse till sig, och förordningar om tullsatser och sjöpapper utgjorde föremålen för Barthelemyboarnes djerfvaste kannstöpe-rier. Emellertid gjordes allt för Barthelemys upphjel-pande. Vägar och gator anlades, och Gustavias hamn hade nyligen blifvit grundligt upprensad. Ett bolag för tillverkning af salt hade bildat sig. Leurén, som sjelf var medlem häraf, begärde nu för bolaget åtskilliga privilegier ]), som tullfrihet och förmånsrätt till saltkrikors anläggning.
Den mellati England och Amerika afslutade freden vållade ej öns handel någon skada2), isynnerhet sedan engelsmännen i sina vestindiska kolonier förbjudit all införsel, som ej skedde å engelska fartyg, och på detta sätt tvungit amerikanarne att uppsöka någon annan nations hamn, hvarest utbyte af produkter kunde ega rum. Men för att vara riktigt säker att kunna draga den engelsk-amerikanska transitohandeln till sig, anser gu-
*) Förmåner beviljades upprepade gåuger saltkompaniet, men tillverkningen ville dock ej taga någon riktig fart.
2) Rapport af 21/io 1815.
Källa: Project Runeberg ·