Sida 16
Nu för tiden gör man diamanter, som den skickligaste diamantslipare måste taga i handen för att kunna upptäcka att de äro falska. Om en qvinna bär dessa skall ingen kunna säga om de äro äkta eller efterapade. Sålunda kan det hända, att ni ett helt lif beundrar och afundas ett diadem af falska diamanter. De som fabricera dessa lysande lögner hafva hunnit till en förundransvärd skicklighet och förstå till och med att gifva sina produkter de små fel, som nästan alltid vidlåda de äkta diamanterna, hvilkas enda företräde således består i deras hårdhet.
Nåväl! Denna hårdhet är icke längre obegränsad. Diamanten förtjenar icke längre sitt namn. De gamle trodde att denna sten var oförstörbar och kallade den derför: adamas (den obetvinglige). Men sedan har man funnit, att en diamantslipare kan krossa så många diamanter som det kan roa någon att betala.
Jag förstår våra förfäders vördnad för diamanten. De tänkte att den var den enda oförstörbara kropp i naturen, och att den motstod släggan och elden. De trodde att diamanten skyddade dess egare mot gift, ja den ansågs till och med vara ett beskydd för dygden. Men i våra dagar känner man allt för väl hvilket inflytande den lysande stenen har på qvinnornas dygd. Derom kan man berätta historier, som i och för sig borde vara nog att förmå oss förstöra allt hvad ädla stenar heter.
Att en sten är hård kan vara bra när man af
Källa: Project Runeberg ·