Sida 47
13. Sommarens afsked.
Jag stod en höstdag vid insjöns strand, När solen sjönk ned mot himlens rand; Liksom i drömmen mitt öga såg Ett underbart och fantastiskt tåg Af små eteriska andeväsen, Som framåt vandrade mellan gräsen.
Allt blef så stilla i dal och skog, När skaran ned emot stranden drog; Ej vindfläkt krusade vågens barm, Och solen strålade dubbelt varm; Så hög och klarblå blef himlapellen, Som blott man ser den om sommarqvällen.
Men kommen nära till vattnets bryn, Med ens försvann den, min sköna syn; Strax höljdes solen af moln, och allt, Som nyss var ljust, blef nu mörkt och kallt. Ett vindkast fram genom skogen hastar Och gula blad ut i rymden kastar.
Källa: Project Runeberg ·