Sida 92
Tredje akten
Frithiof.
Ja, som sagdt — nu är det uttaladt. Och nu vet kapten, hvarför jag blifvit den jag är och hvarför jag satt upp de andra. Och nu vet också hon där (pekar på Blanka) hurdan fästman hon får. Oförskämdt är det väl af mig att tala bland så fint folk — men rätt ska’ vara rätt, och alla herrskaperna ska’ höra sanningen och veta, att vi inte längre tänker tåla så’nt här, inte. Kom nu, pojkar, brödlösa ä’ vi, men mål i mun har vi än så länge. Och vi ska’ låta folk veta, hur det står till på höjderna! (Störtar ut, följd af de andra arbetarne. Paus.)
Wulf (närmar sig Blanka och drar henne afsides.)
Jag förstår ännu ingenting af alt det här! Du har skaffat honom inträde här för att på detta sätt skymfa mig och din far?
Blanka.
Jag anade ju inte det minsta.
Wulf.
Du anade ingenting! Och den där flickan, som han talte om —
Blanka (långsamt, vägande hvart ord).
Det är min syster, ja. Och jag sade, att jag inte visste något straff strängt nog för dem, som voro skulden till en sådan olycka som hennes. Förstår du nu?
Källa: Project Runeberg ·