Sida 40
Första akten
Alt sedan jag kom till Stockholm — alt det gamla har rifvits upp. Bara jag går på gatorna — ja, jag är bokstafligen rädd att sätta min fot på gatan — där stod jag utanför den granna boden och slukade med ögonen de delikatesser, som voro utbredda i fönstret — där stod jag och såg de rikas barn åka kälke i sina små hvita pelsar och jag hade en sådan lust att bara rusa på dem och skuffa omkull dem — och där sprang jag och köpte hem bränvin åt Österberg, när han låg som ett djur därhemma och bara skrek på mer — å, hvilka minnen! Att glömma dem — att fly dem, det går inte, hur mycket jag än försöker.
Agnes.
Försök därför inte. Det är bättre att se dem modigt in i ögonen.
Blanka.
Vi fara således nu?
Agnes.
Ja — om du vill.
Blanka (tar sig öfver ögonen).
Å — så som jag darrat för denna stund! Jag visste ju, att den måste komma en gång — men jag har varit riktigt glad, att jag inte vetat, hvar de bodde, ty så länge kunde jag ju inte — Men vi säga väl ingenting till pappa och mamma, Agnes?
Agnes.
Jo, naturligtvis. Intet bedrägeri — det inlåter jag mig inte på.
Källa: Project Runeberg ·