Idun: 1888

många stunder, der qvinnans fina takt måste förenas med en okuflig energi, och då den blef pröfvad denna lifsåskådning, som bär upp öfver alla småaktiga och tomma hänsyn, samt i mannen och qvinnan blott ser menniskan.

Den svenska qvinnan har att tacka doktor Widerström för den väg hon banat för efterföljande qvinliga medicine studerande; tonen, den äkta naturliga kamratlika tonen, är anslagen emellan dem och deras manlige kamrater; det gäller nu blott att blifva i det rätta spåret.

Karolina Widerström är född d. 10 december 1856, genomgick gymnastiska centralinstitutet under kursen 1873—75, aflade mogenhetsexamen vid Wallinska skolan i Stockholm 1879, utan att frestas till att anlägga studentmössa som ett synligt tecken på sin, då temligen sällsynta, värdighet som qvinlig student. 1880 aflade hon med.-fil. kand. examen i Upsala samt med.-kand. examen vid Karolinska institutet 1884 och nu, d. 26 maj 1888, vid sistnämde läroverk sin med.-licentiat examen. Sedan den 15 januari detta år har hon varit anstäld som amanuens vid Sabbatsbergs gynekologiska afdelning.

Angående vår unga doktors framtidsplaner kunna vi för Iduns läsarinnor omtala, att hon på våren 1889 ämnar anträda en studieresa till utlandet samt derefter bosätta sig i hufvudstaden som praktiserande läkare, företrädesvis som specialist i qvinnosjukdomar.

Det har blifvit sagdt, och det säges mångenstädes ännu, att qvinnorna sjelfva aldrig skola fatta sådant förtroende till en läkare af sitt eget kön som till en manlig doktor. Kanske skulle detta ha blifvit förhållandet, om den första svenska qvinliga läkaren »med knapp nöd sluppit igenom» vid sina examina. Men Karolina Widerström har erhållit höga examensbetyg samt har dessutom under sin tjenstgöring på de olika sjukhusen i Upsala och Stockholm kommit både lärare, kamrater och patienter att i den unga qvinnan se en pligttrogen och samvetsgrann läkare.

Underligt sinne skulle väl den sjuka flicka eller hustru ega, som ej med glädje helsade en qvinlig läkare välkommen.

Det är nogsamt kändt, att svåra olyckor och bittra sorger mångenstädes härledt sig från den fruktan och motvilja, mången qvinna känt för att anförtro sitt kroppsliga lidande åt män. Må vi derför med fröjd helsa den tid, som förverkligat så mången plågad och lidande qvinnas dröm; må vi af varmaste hjerta helsa Sveriges första qvinliga läkare välkommen samt önska henne lycka och välsignelse till sitt ansvarsfulla kall!

Ave.

*

Det porträtt vi i dagens nummer meddela af fröken K. Widerström är xylograferadt efter profkortet från hennes senaste »sittning» hos fotografen, och således det nyaste och mest lyckade, som stått att erhålla.

Ett minne.

En prestkrage låg förvissnad och glömd i en gammal bok, som en dag jag fann i en vrå, der spindeln på glömska spann och hvar sak af många års damm var gömd. En underlig känsla sig smög i mitt bröst: hvi, när och af hvem fick han detta rum? Nu låg han der gömd,förgäten och stum, som det hjerta kanske, som hos honom sökt tröst.

Hvad vet jag? Det var en roman, hvari jag prestkragen hittade, vissnad och blek. Om kärlek den handlade — värsta lek, af hvilken än kunnat allvar bli. Hvad vet jag? Kanske hägnar nu grafvens frid den mö, som en gång lade blomman här. och ingen mins, hvar den kulle är, der hon sofver, bergad från storm och strid.

N. G. Arenander.

IDUN Tidningen utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för ett qvartal endast 1 krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret i månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-

Europeiska furstinnor.

Efter främmande källor tecknade af Mathilda Langlet.

»Carmen Sylva».

(Forts. från n:r 22.)

Från denna tid egnade sig den unga drottningen allt mer åt skaldekonsten. Trogen sin vana utgöt hon sin smärta i diktens famn, i ljufva sånger skildrade hon sin lycka och sin sorg, på tyska öfverflyttade hon de rumäniska folksånger, hvari hennes älskling funnit nöje. Dessa senare lät hon trycka i tanke att hvad som roat hennes eget barn också skulle kunna bereda glädje åt andra små det borta bland vinberg oeh ekskogar i hennes fädernesland. Detta var hennes förstlingsarbete. Sedermera liar hon utgifvit flera arbeten, ty äfven om man är höjd öfver så väl begäret att skörda beröm som behofvet af inkomster, erfar man dock alltid ett behof af att dela sina tankar och erfarenheter med andra, antingen muntligen eller skriftligen. Oeh det man skapat med penna eller pensel får liksom ett högre värde, om andras ögon också hafva sett det.

Carmen Sylvas literära arbeten skola alltid genom sin ursprunglighet tilltala läsaren. Det finnes ingenting konstladt eller artificielt deri.

Man ser, att det är en själ, som älskar och lider och som helt enkelt säger oss detta, och säger oss det varmt, kraftigt, sant och uppriktigt. Men — det finnes dock ett men — drottningen saknar tålamod att utarbeta sina utomordentligt förträffliga grundtankar. Det hela bär stundom spår af brådska och omogenhet, och drottningen-författarinnan glömmer som oftast Horatii uppmaning att »skynda långsamt». Detta fel måste man så mycket mer beklaga, som Carmen Sylva har verklig poetisk begåfning, rik fantasi, godt öra för verstakten, både eld och behag i uttrycket. Hade hon icke varit drottning, hade hon nödgats underkasta sig förläggarnes fordringar, kritikens skärpa och publikens nycker, skulle hon snart fått klart för sig, att hon saknar skola, oeh att det är detta, som hindrar henne från att blifva en stor skaldinna och anvisar henne plats bland de mindre barderna.

Men drottning Elisabeths rätta storhet är nu att söka på ett annat falt och framträder i ädlare drag.

På sin bröllopsdag sade den unge fursten till henne: »Du får ett ädelt kall att fylla; du får vara mild, der jag måste vara sträng; du får trösta der jag sårar; och du kan fälla förböner för alla och en hvar.» Han visste med sig sjelf, att han var en äkta Hohenzol-lern, strängt rättvis och rättänkande, men saknande den förmåga att göra sig afhållen, som är så vigtig för en regent. Denna brist gör, att han ofta sårar sina mindre stränga undersåter just då han önskar handla för deras bästa. Om konung Carol nu är en ganska populär konung, beror detta väsentligen på, att hans gemål lagt på hjertat de ord han sade henne, då de till sammans började sitt lif. »Det är icke så lätt för oss att fylla vår plats,» sade hon en gång till en väninna, »ty vi hafva inga gamla oeh väl grundade rättigheter här; vi måste försöka vinna allas välvilja och tillgifvenhet.»

Det första året af hennes giftermål torde hafva synts »Skogsblomman» något dystert i detta främmande land, der hon var skild från alla de sina och der hennes man nästan ständigt var upptagen af statssaker. Helt säkert irrade ofta hennes blickar ut öfver sinktaken på de stora hus, som äro bygda nästan inpå det af blott en liten trädgård omgifna kungliga palatset, irrade längtande bort i fjerran öfver skogar och berg till fädernehemmet vid Rhens gröna strand.

»Hvart skola vi taga vägen i detta stora slott, vi, som blott äro två!» skall hon hafva utropat vid åsynen af det stora sommarslottet Sinaia. Blott en kort tid hade de varit flere än två. 1870 föddes en liten dotter, som i fyra år var sin moders högsta lycka. Glädjen, som så sällan varit hennes följeslagare, tycktes nu hos henne skola finna mera varaktig stad. Hon glömde sina sorger, när hon såg in i den lillas strålande ögon; hon trodde på lyckan, när hon slöt sin lilla dotter i sin famn. Det finnes från denna tid ett förtjusande porträtt af drottningen, bärande sin lilla flicka på ryggen, glad och stolt i sin moderskärlek och sin lycka. I fotografi spriddes denna bild vida omkring och hittade äfven till den aflägsna norden.

Som vi redan sett, räckte denna lycka endast några år, och ehuru drottningen visserligen aldrig under sina lyckliga dagar försummat sina pligter, förde henne dock sorgen närmare till hennes folk, och »lilla moder» är det namn, som detta folk länge gifvit henne. Redan från början försökte hon med flit oeh ifver att sätta sig in i de nya förhållanden, som här mötte

lf!)