Idun: 1888

hålles ett nummer i veckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- i r-\ i i k i Idun, erhålles ett gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken abonne-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften insändes till Redaktionen af | I J U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-

första mötet, der de stodo på ångbåtsbryggan, han ännu med sin nattsäck i hand, och mätte hvarandra med gladt förvånade ögon.

»Nej men Sven, hvad du blifvit manlig och brun! Det måtte vara något rent trolleri med det Medelhafvet!» (Ty se: han kom från sin första långa expedition.) »Sannerligen får jag ej rent respekt för dig!»

Och det låg något mera i detta lilla, halft förlägna skratt, som beledsagade hennes ord, än gångna dagars uppsluppna gäckeri.

Ej heller var det endast reflexen från hans solbrända hy, som gaf de bruna ögonen en ny värme, när han mötte hennes, oeh behöll den lilla handen i sin, onödigt länge, under repliken:

»Och du, Käthe, vid Neptunus, har du ej emballerat! Du liknar på håret en söt liten miss, som halft förvände mitt hjerta nu senast i Hyde park, och som lär förvändt allt för många dessförinnan.»

Hon förnekar evigt att hon rodnade, men pappa, den stygge pappa, plägade sedan vittna det på begäran. »De retsamma herrarne, unga som gamla, de hålla alltid samman i slika ting. Det är något slags dumt frimureri, det är det,» brukade Käthe förtrytsamt försvara sig. - Försvara sig — hvartill kunde det båta, när nederlaget dock så snart kom oeh blef så grundligt. Men det var icke den första dagen, att fästningen kapitulerade.

Nej, då sutto de på verandan, helt stillsamt och fredligt de tre, och njöto af den vackra aftonen, medan solen färgade flärden i glöd likt smältande jern oeh farbror Karl fick alla sina frågor till fyllest besvaiade och sitt lystmäte att höra den unge sjömannens resehistoria, en liflig, intressant historia, som spände Kathes intresse långt öfver någon Molly-Bawnroman, och väckte kära minnen från en flydd ungdom hos den gamle . . . (Forts.)

m*

f Kyrkklockorna.

rkklockor, hvilken klang I egen!

Genom märg och ben er dallring tränger. Vigda klockor, tydén mig den sägen, Som i malmens gap er tunga svänger. Skall ert bud, i toner uppenbaradt, Evigt för mig blifva oförklaradt?

»Menska, dig vår sång igenom lifvet Följt och följa skall i alla öden, Men att tolka den är först oss gifvet Vid din själaringning efter döden; Då, når anden lemnar denna jorden, Skall du af vår sång förnimma orden.»

Johan Peter Wallin.

Dansen.

Ett par föreläsningar för damer och herrar, unga och gamla, af J—n G—g.

åiy|ansa!

Pl vilken klang i detta lilla ord! De två hårda vokalerna, bundna hop af den öppna klara tonen i n:et ljuda de icke som ett jublande utrop, en återklang af den fröjd detta ord väcker i ungdomsfriska sinnen!

Dansa! Det är för den unga oskyldiga flic-

kan sammanfattningen af allt jordiskt nöje, af berusande fröjd. Det är för den mognare qvinnan ett angenämt tidsfördrif oeh för den gamla en stund, som väcker ungdomens ljufva minnen till nytt lif.

Alla — nästan utan undantag — älska vi dansen och hängifva oss deråt med nöje, oeh om vi sakna förmåga, om vi ej lärt oss konsten, så lida vi deraf och afundas de lyckliga, som med rosiga kinder oeh strålande ögon svänga om efter musikens eggande toner.

Böjelsen för dans ligger i vår natur, efter som vi omedvetet, af oss sjelfva, alla kunna dansa, likasom vi t. ex. alla kunna simma. Det är blott väckandet och uppöfvandet af den latenta förmågan, som fordrar en annans ingripande, undervisning.

Dansen är ytterst ett utslag af vår musikaliska instinkt. När vi höra musikens toner, känna vi ett oemotståndligt begär att omsätta tonen i rytmisk rörelse med vår kropp. Vi vilja göra tonen, som genljuder för vårt inre, åskådlig genom vårt yttre.

Så uppkom dansen, hvilken ursprungligen utgjordes af enformiga vaggande rörelser af öfverkroppen, hufvudet och fötterna efter en gifven melodi, åskådliggörande dennas karaktär antingen sorgset-monotont eller gladt-omvexlande.

Från denna dansens barndomsålder — ja, man kunde säga dess gyllene ålder -— har den utvecklat sig till hvad den nu är — dansen har såsom allt annat vexlat form med tiderna, den har liksom klädedrägten troget följt tidens vexlande smak och karaktär, oeh är ofta ett ganska åskådligt uttryck af dessa, likasom ett folks nationaldanser ganska tydligt berätta om folkets egna lidelser, lynnen, fel och förtjenster.

Men af dessa, af nationaldanserna, finnes det i våra dagar icke mycket qvar, utom på teatern, der det lilla, som der finnes qvar, är idealiseradt, urvattnadt om jag så får säga, förfalskadt.

Äfven på dansens område har utvecklingen varit underkastad tidens allt nivellerande makt, som så småningom utplånat de gamla dragen af för hvarje land säreget kynne, oeh smält om oeh moderniserat det hela.

Kommunikationerna, som fört folken närmare hvarandra, ha äfven här bidragit att utsläta skiljaktigheterna oeh stöpa allt i samma billiga godtköpsform.

Så kan man vara säker om, att vare sig man träder in i en danssalong under Spaniens glödande himmel, eller i ultima Thule, i den amerikanska vestern eller hos den ryske bojaren i östern, ja ända österut hos den civiliserade japanen, man skall finna dansen i gång efter samma chablon, se polkan guppas fram eller valsen rusas, och slutligen se franjaisens vimmel eller kottiljongens narraktigheter upprepas som kronan på det hela.

Åtminstone så fort det gäller dansen i salongen. Ännu lefver väl i en del provinser i Spanien och Italien samt synnerligast i Byssland oeh Ungarn något af folkdansen qvar bland landsbygdens innevånare, men der som här är det på väg att så småningom utplånas.

Och våra egna präktiga hurtiga folkdanser, Hallingen, Jösse härads polska, Daldansen, springdansen oeh slängpolskan, huru mycket finnes numera qvar af dem på landsbygden?

De försvinna så småningom och ersättas med de moderna danserna likasom folkdrägterna så småningom vandra den ene efter den andre in i Hazelii museum oeh ersättas med stadsbons uniform.

* Sf

Men vi ha ju i alla fall de moderna sällskapsdanserna qvar, och vi måste vara nöjda med dem.

Vi hafva vuxit ifrån den gamla sirliga franska menuetten, som var för långsam för oss, och fordrade en fin skola, en utvecklad smak, grace och behag; vi ha till oeh med i det nämaste öfvergifvit den engelska »The Lancers» — som uuder andra kejsardömet i Frankrike dit införd af dansläraren Laborde — stod så högt i flor under namn »Les Länders», derför att den fordrar samma egenskaper som menuetten, om än icke i så hög grad.

Hvad ha vi då qvar?

Jo, den tyska valsen, den böhmiska polkan, polka-mazurkan från samma land, galopp och slutligen Franriaisen, som ursprungligen är en engelsk folkdans (country-dance) fast sedan 1710 begagnad i Frankrike.

Det är ju det hufvudsakliga af hvad som dansas på våra baler.

Oeh det kunde vara nog! Men huru dansas de?

Låtom oss gå in i danssalen; vi smyga oss upp på läktaren för att i lugn åse dansen om det är i en offentlig salong, eller placera oss i en dörröppning, om det är i en privat våning ungdomen nu tumlar om.

Det är en vals man spelar upp.

Kavaljererna störta efter sina på förhand uppbjudna damer och kasta sig plötsligt in i valsen en kanske midt i en takt, en annan i början, en annan i slutet. Snart är allt ett enda-vimmel af svarta frackar oeh brokiga qvinno-drägter, tyll oeh band, rusande om hvarandra, på kors, på tvärs öfver salongens golf, stötande hop här, knuffande hvarandra där. Det ena paret dansar i upptakt, det andra tvärt om. Och huru man rusar! Kavaljererna spänna sina senor och taga stegen ut, som om det gälde att dausa i kapp. Ty de veta att damerna tyeka om att »flyga». Här ser det ut, som om den elake Måns Månson hade rätt, då han karaktäriserar dansen som blott en konst »att sparka i takt och gå på som ett lokomotiv.» Och ändå är det en vals! En dans, som skall dansas med lugnt behag, med innerlighet, en dans, hvars karaktär — som en tysk författare säger — är »den jemna belåtenheten och det naivt-gemytliga hängifvandet.»

Eller den pol/can man nu spelar upp! Huru man hoppar åstad, huller om buller. Det ser ut som en samling sådana der små märgtråds-gubbar, man på skämt ställer upp på pianots strängar för att se dem hoppa när man spelar.

Och likväl är denna dans en behaglig oeh fin dans, som ger tillfälle till utvecklandet af mycken skalkaktig glädtighet och ungdomligt behag. —

Men nu kommer i~