Idun: 1888

Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, så »Ida porto bl- I Pl I I NI Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 25 öre pr

fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. | LJ U IN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons Införes under I krona.

Teater och musik.

Teatrarna.

Kungl, operan. Efter mångårig hvila återupptogs i fredags Aubers komiska opera »Kronjuvelerna». Att den samma ej förlorat något af sin forna dragningskraft, framgick tydligt af det lifliga bifall, som äfven nu kom de uppträdande till del. Operan gick också på det hela taget synnerligen väl, oaktadt nästan alla de uppträdande voro nya i sina roller. Främsta intresset knöt sig naturligen vid Katarina, hvilken ej gerna kunnat erhålla en bättre representant än fröken Ek, hvars både sång och spel| framkallade det lifligaste och mest väl-förtjenta bifall. Af de öfriga utmärkte sig i synnerhet hrr Janzon och Strömberg som resp. Re-bolledo och Campo Mayor. Fru Edling sjöng som alltid sitt parti förträffligt och hr Lundmark visade ytterligare, att hans anlag rätt väl lämpa sig för opera-comiquen. Både spel och sång voro ganska vårdade, men rösten klingade ty värr allt för svag i ensemblerna. Körerna gingo friska och jemna. Salongen var fullsatt från golf till tak.

Operan gafs ånyo i måndags, första abonne-mentsaftonen, inför en lika talrik som elegant och intresserad publik. Abonnementsförestälfningar gifvas härefter hvarje helgfri måndag.

Fröken Wolffs debut som Carmen sistlidne tors-dagl kunde betraktas som ganska lyckad, helst som den unga sångerskan ej förr uppträdt å någon scen. Rösten räckte väl ej alltid fullt till, men användes ganska väl; spelet var otvunget och mimiken synnerligen rörlig, stundom kanske alltför drastisk. Sångerskan rönte lifligt bifall.

Dramatiska teatern återupptager i morgon torsdag Shakspeares lustspel »Mycket väsen föringenting», hvilket stycke å denna teater redan gifvits 52 gånger och senast uppfördes derstädes den 6 april 1881. De förnämsta rollerna och deras innehafvare äro: Benedict — hr Fredrikson; Claudio — hr I-Iarfman; Don Pedro — hr Törnqvist; Don Juan — hr Personne; Leonato — hr Elmlund; Antonio — hr Envall; Borachio — hr Hamrin; Conrad — hr Grip; Surkart — hr Norrby; Nypon

— hr Bæckström; Beatrice — fru Fahlman; Hero

— fröken Zetterberg; Margaretha — fröken Bäckström och Ursula — fröken Åhlander.

Svenska teatern gaf i måndags en ny svensk originalpjes, kallad »Mostrar», komedi af Emelie Lundberg. Stycket, som just ej är af något högre värde, gjorde dock stormande lycka, hufvudsakligen genom en liflig och qvick dialog, samt kommer nog att locka talrika åskådare. Utförandet är äfven mycket godt. Särskildt utmärker sig hufvud-rollens innehafvarinna fru Anna Lundberg (Lalla) för ett synnerligen lifligt och karaktäristiskt spel, om hon ock stundom synes något ojemn och väl mycket imiterar en känd skådespelerska, för hvilken denna roll ock ursprungligen säges vara skrifven. Fru L. gjorde sig emellertid, det måste erkännas, väl förtjent af det rikliga bifall, som kom henne till del. Fra Julin som den styfva och för skenet ifrande fröken Melanie samt fru Stenfelt som den undergifna och gråtmilda fröken Lisbeth — de båda ogifta mostrarna, som dock slutligen båda befinnas vara mödrar — skötte båda sina roller förtjenstfullt. Fru Littmarck var bra som den gamla hushållerskan Stafva och hr Olsson en snäll gardeslöjtnant. Hr och fru Selander som gardisten och huspigan gåfvo tillbörlig kläm åt sina för pjesen i öfrigt alldeles öfverflödiga roller. Iscensättningen är god.

Till förpjes gafs sångstycket »Herr Benoists pa-piljotter», hvars vackra och anslående melodier på ett vårdadt sätt utfördes af fru Stenfelt samt hrr Warberg och Stenfelt. Operetten,'som den kallas, förefaller numera dock väl långdragen.

Brandes' skådespel »Öfvermakt» har visat sig ega god dragningskraft och håller sig derför fortfarande uppe. Utförandet är ock, som vi förut påpekat, godt.

Vasateatern gaf i går tisdag sin första nyhet för säsongen. Det var en fransk fars af det mest uppsluppna slag, kallad »Tre fruar och en man», i 3 akter af Valabrègue, öfvers, af Harald Molander. Alltigenom bestående af de besattaste situationer och galnaste upptåg, väckte stycket riktiga högtider af skratt. Utförandet gick ock med synnerligt lif och förtjenar det bästa erkännande. Vi torde återkomma. — Till efterpjes gafs den lilla roliga operetten Kolhandlarne», ~känd sedan förra säsongen å denna teater. Programmet ger sålunda en hvad man kallar »glad» afton.

Konsertsalen.

Kapellmästaren Andreas Hall&n gaf i tisdags inför ett talrikt auditorium i Musikaliska akade-

mien sin bebådade stora konsert. Med lifligt intresse har denna musiktillställning varit motsedd och litet hvar bland musikvännerna väntade sig en angenäm afton. Vi tro emellertid, att de flestas förväntningar ej blott blefvo uppfylda, utan ej så litet öfverträffades. Hr Hallen är en tonsättare, som står i jembredd med våra bästa nu lefvande kompositörer. Detta framgick tydligt af tisdagens konsert. De olika kompositionerna tolkade förträffligt vexlande känslor och skiftande naturscenerier samt ådagalade till fullo, att tonsättaren känner och beherskar orkesterns alla hjelpmedel, medan han tillika ingalunda försummar det melodiösa.

Af balladerna om pågen och konungadottern — hvilka lära tillhöra tonsättarens ungdomsarbeten — vilja vi särskildt framhålla den fjerde såsom både storslagen och melodiös. Främst af de å programmet upptagna numren torde dock böra sättas »Skogsrået» (till ord af Viktor Rydberg), en verkligen genialisk komposition för tenorsolo och orkester. Solot utfördes förträffligt af Ar Max Strandberg. Föga mindre intressant var Siegruns monolog ur op. »Harald Vikings, sjungen af fröken Ek på ett sätt, som framkallade de lifligaste och mest välförtjenta applåder. Slutnumret utgjordes af en storslagen symfonisk ballad för manskör, solo, deklamation och orkester till en historisk-allegorisk dikt af Hugo Tigerschiöld. Här har tonsättaren haft godt tillfälle att åstadkomma en orkestral målning, och han har ej heller sparat pä färgerna. Det bela sammansmälter emellertid till en tonmålning af stor helgjutenhet och ädel skönhet.

Utförandet var naturligtvis det bästa. Men så hade tonsättaren också lyckats få till sin disposition ej blott hofkapellet och Filharmoniska sällskapets präktiga körer, utan ock sådana solister som fröken Ek, fru Edling, hrr Strandberg och Nygren.

Ej blott efter hvarje nummer, utan ännu mera vid konsertens slut var kapellmästar Hallen föremål för den lifligaste hyllning. Han kunde ock vara lika belåten med sin afton som publiken tydligen var det med sin.

Den 17 oktober. F. Hbg.

Ett storstadsbarn.

Berättelse för Idun af Johan jJordling.

(Forts.)

jfeVill sist gick dock verkligen den betydelse-^SäS? fulla dagen in, en regnmättad, gråkall senhöstdag, som nedom Skinnarviksbergen bredde en ånga af dunster öfver Mälarfjärdens blygrå vatten och tryckte de tio tusen skorstenarnes rök ned öfver staden, så att den sam i skymning.

Pappa Rebolledo, som annars just ej kunde räknas till de nervösa, hade icke haft lång stunds sömn den sista natten, och till och med den lilla enkefrun hade plågats af oroliga drömmar, i hvilka falskmyntare och jättelika lagerkransar, undansnillade juveler och ett vidunderligt bifallsvrålande odjur, som kallades »Publiken», spelade en besatt och sammanhangslös fars.

När hon emellertid, enligt vanan, redan klockan fem på morgonen öppnade det lilla magasinet, stod hennes granne på post utanför dörren, huttrande i regndusket och den tidiga timmens halfmörker .. .

Hur denna olidligt långa väntans dag ändtligen släpade sig fram till sitt slut, det kunde de två senare knappast fatta; men den gjorde det ändock, och på slaget sju om qvällen rullade fru Lundstedts ekipage med buller öfver Norrbro upp till operahuset; och den lilla enkan i högt uppskörtad sidenklädning — ekipaget och sidenklädningen den stora högtiden till ära! — vadade fram öfver trottoarens regnpussar och försvann i folkströmmen, som böljade i vestibulen.

Sälla afton! Huru stolt tronade ej den

lilla frun i andra radens fond, och huru glänste ej hennes bruna ögon vid Rebolledos entré. I denna stund försvann för henne hela den öfriga salongen, alla de medspelande på scenen: det var blott ban och hon, och det var för henne han spelade och till henne han sjöng. Och när applådsalvorna brusto lös vid aktsluten, så räknade hon deras dån endast honom till ära: hur kunde det gälla någon annan! Hon hörde icke fnittret och infamierna rundt om sig för hvarje gång hennes hjelte syntes eller försvann, och när hans stackars forcerade stämband sveko honom i passagerna, så att det gick kalla rysningar genom bela salongen, satt hon orubbad i sin extas af fortjusning och njöt af hans tölpiga fasoner som af den gedignaste skådespelarekonst.

Sälla afton! När verkligen allt tog en ände och den stora »triumfen».-var firad till slut, med hvilket sällhetsklappande hjerta hon väntade honom i det mjuka hörnet af den stäm-ningsskumma kupén. Ty det var uppgjordt, att de skulle följas hem till samman. Ändtligen var han färdig, och hans .stora rockskört fladdrade som vingar för blåsten, när han stolt sväfvade ut på torget och upp vid hennes sida.

Under suffletten fyldes med ens den ljumma skymningen af en förtjusande teaterdoft af mastix och brändt hår, och hon fattade båda hans händer i sina, tryckte dem hårdt och sade detta enda ord: tack!

Och ban, som sträckte sig der inne, till dess hans nyborstade cylinder knäcktes mot taket, svarade med sjelfmedveten enkelhet : »ja, jay gjorde det bra!»

Så hade de ej ord mer för en så unik stämning; men de kände den ljufva gungnin-gen på vagnens fjedrar i tyst vällust, och deras händer funno på nytt hvar andra. Och ju längre vagnen rullade fram, dess närmare tryckte sig den lilla frun upp emot honom, så att när plötsligt — allt för snart och plötsligt! — de stannade vid målet och kusken ryckte upp dörren, låg hennes runda lilla ma-tronehufvud alldeles på hans axel och hennes ögon glimmade i gaslyktans oroliga sken.

Men ännu var ej denna minnesvärda dag slut, och den största öfverraskningen återstod. Utan ett ord fattade hon hans arm, och den gröna porten gnisslade på sina gångjern. Ur hans kammarfönster föll en bred flod af ljus ut öfver kålsängen, som stod svart och rutten i natten. Det borde ha förvånat honom, men i qväll förvånade honom intet.

De stego in — och se, der stod en lukul-lisk måltid dukad midt på golfvet, och enkans trearmade silfverstake spred ett gult och festligt sken. Den hvita duken lyste så inbjudande, den stekta kycklingen vände aptitligt benen i vädret, och gräddkakan var konstnärligt sirad med en rosenfärgad sockerinskription:

'till * Dagens * jijelts

Men öfver sängen, der hängde — o, under! — en väldig lagerkrans, konstnärens ädlaste belöning! Som af en magnetisk kraft drogos Puebolledos ögon genast dit.

Och af denna finkänsliga råga på all denna härlighet svärmade känslorna i hans stora hjerta öfver; han fick enkan i famn och tryckte henne länge och med rörelse till sitt konstnärsbröst . . .

Det påstås, att de i Get rätta ögonblicket hittade en butelj trekronors-champagne i kakelugnsnischen, och att pappa Rebolledo, lager-kransad, i den skummande drufvan beseglade ett förbund, som inom år och dag vederbörligen — det är i hvarje fall säkert — inregistrerades i Maria kyrkoböcker.

301