Idun: 1888

Tidningen utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för t r-\ i t k i månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif ett qvartal endast I krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret 1 I L/ LJ IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sä er-

ett väldigt piskrapp med den följd, alt fuxen i ett nu stod rak som ett ljus och fäktade i luften med frambenen. Ett ögonblick såg det farligt ut, men ett kraftigt ryck i töm-marne och ett nytt piskrapp bragte ned hästen, och i näsla sekund jagade det lätta fordonet med rasande fart derifrån. Som en röd ljungeld flög det uppskrämda djuret nedåt allén, utför »vattenvägen» oeh ut på den isbelagda sjön. Några ögonblick ännu, och både häst och släde voro ur sigte.

Den unga frun stod qvar vid fönstret, blek och nästan andlös. Gud i himmelen! Hur skulle delta sluta? Skenade hästen, eller — —

En nätt jungfru kom genom dörren till el t inre rum med famnen full af spetsar och flanell, tycktes det, men vid närmare påseende betans det, att ett litet täckt barnansigte tittade fram bland spetsarne.

»Lillan är nyss vaken och kommer och vill helsa på sin mamma,» sade jungfrun.

Mamma vände sig hastigt om och ryckte barnet till sig så häftigt, att Sköterskan icke kunde återhålla ett litet utrop af förundran.

»Kära Mari, bed Janson strax komma hit,» bad matmodern med upprörd stämma.

Några ögonblick senare stod kusken i salongen.

»Hur var del med hästen?» frågade den unga frun med så mycket lugn, som hon möjligen kunde tilltvinga sig. »Han skenade väl inte?»

»Jo, nog durkade han, alltid,» svarade Janson och såg litet betänksam ut, »men vf ska' väl tro, att kapten lär håll på honom, när han fått springa vran af sig. Se, han har stått litet för mycket nu en lid, ocli då tål han aldrig så myckel som se piskan, en gång — jag begriper inte hvad kapten tänkte på, som inte kom i håg det.»

Hon knäpte i hop händerna så hårdt, fingerspelsarne hvitnade. Hon visste nog, hvad han länkte på.

» Det kan väl inle vara någon fara på färde?» frampressade hon nält och jemt hörbart.

»Åh nej, vars, om det inle skulle ha slagit upp någon råk på sjön, for det är han otäck med, den här sjön — men kapten skail väl inle köra ned midt på ljusa da'n heller, om han får håll på fuxen, i alla fall.»

»Men, om — om han inte kan hålla hästen?» stammade hon.

»Åh, för all del,» tröstade Janson, som nu först varseblef, huru ängslig hans unga matmoder var, »inte ska' fri'rinnan ta' så illa vid sig, inte! En så'n hästkarl som kaplen — och fuxen är väl inle något vild-krilter heller —• nog lar kaplen reda på den» alltid! Hvart for kapten?»

O, hvilken skam ! — Hon måste ju svara, alt hon icke visste det!

»Det var styggt, det,» tyckte Janson, »annars kunde jag ha tagit en af parhästarne och åkt efter honom.»

Hon flög upp och hade så när fallit den gamle kusken om halsen för hans lyckliga tanke.

»Jag, såg i alla fall, åt hvilken sida han for,» sade hon ifrigt, »det var åt Uddnäs till; Janson, käre, beskedlige Janson, kunde ni inte åka efter på Uddnäs-vägen — någon skall väl hafva sett honom — man skall väl få veta, om någon olycka---»

»Det ska' jag mer än gerna göra,» sade Janson, en gammal trotjenare, som följt henne från föräldrahemmet, »men då ska'

fröken Gurli, jag menar fri'rinna, förstås, vara snäller och lugna sig, för annars går det inte väl, när kapten kommer hem.»

»Ja—ja! Gå—gå! Ni ser ju, all jag är lugn!» ropade hon oeh stampade med foten.

»Det kan jag just inte se till,» menade den gamle tjenaren, men han gick strax, utan alt försöka några vidare tröstegrunder, och det dröjde icke många minuter, förr än Gurli såg honom med en af de raska, säkra, svarta hästarne åka samma väg, som den hennes make nyss tagit.

Att han hade en af stallpojkarne med sig, det såg hon, men hvad hon icke såg var, att han hade rep, yxa och några brädstumpar med sig. Gamle Janson hade sina tankar för sig, han, och ban trodde hvarken sjön eller den röda hästen mer än jemt.

(Forts, i n:r 0.)

Den oärliga konkurrensen på qvinnans arbetsmarknad.

Några antydningar af Eln"A Tenov.

Bå man nu för tiden talar om en ung qvinna, iir icke som förr den första frågan: »lefva hennes föräldrar?» — »hvad är hennes far?» utan man frågar: »hvad är hon?» — »hvad gör hon?» och svaret blir mycket skiftande: lärarinna, artist, kassörska, modist o. s. v. Endast mycket sällan är hon rätt och slätt sina föräldrars dotter; om icke anuat har hon åtminstone ett par små musik-elever eller tar sjelf lektioner.

(Jag talar här företrädesvis om de unga qvinnor, som tillhöra medelklassen och den del af öfverklassen, som icke direkt faller under rubriken: den förnäma verlden.)

Denna företagsamhet är obestridligt ett mycket glädjande tidens tecken, som visar, att qvinnan ur sin allt för långa slummer vaknat till medvetande om lifvets kraf på att hon skall vara något för och genom sig sjelf och icke blott som ett viljelöst ting stå och stampa på den fläck, der ödet stält hennes vagga, och vänta på, att omtänksamma händer skola flyttai henne till en annan, eller mata henne som en vinglös fogelunge.

Denna växande sjelfverksamhet inger också de bästa förhoppningar om en generation af qvinnor, hvilka i arbetsduglighet och allvar skola visa sig fullt vuxna den plats vid sidan af männen, som qvinnorna i våra dagar fordra såsom sin naturliga rättighet.

Men öfver denna ljusa tafla faller en mörk skugga, på hvilken jag vill fästa uppmärksamheten .

Denna skugga skulle jag vilja kalla den oärliga konkurrensen —^icke medvetet oärlig i sina afsigter, långt derifrån, utan omedvetet oärlig till sjelfva sin natur.

Kampen mellan de starka och de svaga — så oundgänglig för allt lif, synnerligen under tider af rastlös utveckling — har redan börjat på den qvinliga arbetsmarknaden. Och hvad som gör denna strid, sådan den nu ter sig, så olycklig är, att den icke står mellan de starkare och svagare andarne, hvilket åtminstone kunde blifva en viDst för samhället, huru hårdt det än vore för individen, utan det är de ekonomiskt starka, som underlsufva de ekonomiskt svaga.

Det finnes tre klasser af arbetande unga qvinnor (alljemt inom deu begränsning, jag i början af min uppsats angaf) nämligen:

1) de som helt och hållet skola försörja sig med sitt eget arbete;

2) de som genom sitt arbete söka en mer eller mindre behöflig biförtjenst för att i någon mon känna sig oberoende af föräldrars och slägtingars underhåll;

3) de för hvilka penningfrågan alls icke har någon betydelse ocb som skaffa sig arbete blott för att ha en verksamhet, »göra sig nyttiga».

AH den stund området för qvinnans verksamhet ännu är temligen starkt begränsadt, är det naturligt, att arbetssökerskor ur alla tre dessa klasser skola mötas i marknaden och anställa en täflan, i hvilken det långt ifrån visar sig, att den dugligaste och mest nitiska har största utsigterna.

Andra och tredje klassens arbetssökerskor — hvilka dessutom oftast ega fördelen af vänners och vänners vänners rekommendationer — erbjuda sitt arbete för en betalning, som icke står i den ringaste öfverensstämmelse med arbetets verkliga värde, vare sig hvad krafter och tid eller intelligens och kunskaper beträffar.

Och detta är helt naturligt, all den stund det aldrig faller dessa damer in att göra ens den enklaste beräkning öfver hvad deras arbete verkligen är värdt.

i Min tid är inte värd mera,» säga de, »det är bättre att förtjena litet än ingenting alls.» »Man har åtminstone medvetandet om att göra nytta.» Sådan är uugefär deras tankegång, hvars kortsynta felslut och omedvetna egoism icke göra någon heder åt våra framåtsträfvande qvinnors tankeskärpa.

De äro alldeles blinda för, att de på detta sätt i en olycksdiger grad gifva häfd åt den ringaktning för qvinligt arbete, som på alla områden står qvinnan i vägen; och ännu sorgligare äro följderna af deras blindhet för den skada de göra sina medsystrar af första klassen i vår uppdelning: de som äro hänvisade att lefva af sitt arbete.

Jag vågar påstå, att de qvinnor, som ligga på en soffa och läsa romaner, göra sina faltiga medsystrar — och med dem qvinnornas framtidssak — icke huudradedelen så stor skada som de förmögna eller bergade flickor, hvilka arbeta för en allt för låg arbetslön — likgiltigt om de göra det med redligaste allvar och uppsåt eller af den i våra dagar så moderna lusten att »vara nyttig» — »sjelf förtjena de ännu något».

Qvinnornas oförmåga att tänka längre än från näsan till munnen och den fullkomliga frånvaro af beräkning i deras göranden ha blifvit ett omdöme pm dem, hvars giltighet de ännu ej lyckats vederlägga.

Låtom oss ett ögonblick se till, huru en man värderar sitt arbete (synnerligast intelligensarbete), så skola vi kanske förstå, hvarför en man kan försörja en hel familj, der en qvinna med nöd försörjer sig sjelf.

Först beräknar han, hvad hans uppfostran har kostat; den är en vexel dragen på framtiden, en skuld, som måste amorteras. Det betyder intet, om en annan redan betalat denna skuld för honom, han måste i alla händelser motse möjligheten att i sin ordning få för-skottera en ny generations uppfostran.

För det andra skall hans arbete betäcka hans lefnadsomkostnader, och dit räknar ban allt, som för honom af vana eller smak betraktas som lifvets nödtorft: ett godt hem, ett godt bord, ett tillräckligt antal tjenare och detta icke blott för sig, utan äfven för den qvinna, som i egenskap af hans hustru är oförmögen att försörja sig sjelf.

4G