Sida 6
Tidningen utkommer 1 hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för ett qvartal endast I krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret I
Vid årsskiftet.
m
. le/t, unga- åskmoln uppå fästet hänga, ^ Våldets legodrängar framåt tränga, Ilümden sliper hvassare sitt svärd. Ängsligt skälfver hjertat hos hvar moder: Hotfullt blickande framåt står broder Emot broder i beväpnad verld.
Är det evig natt, som seklet lyktar? Hvar är fridén? Säg oss, hvart den flyktar? Menskokärlek — säg, hvar finnes dm? Jo — när ston-men blott kring fjället talar Låt oss blicka ned i lugna dalar — Uti hemmets verld de lefva än.
Qvinna, ej för mannen städs du vike: Ilerslca, herslca gerna i ett rike, Bei- det goda står vid gränsen vakt, Der renhjertenhet och oskuld blomma! Himlen tillhör blott de barnafromma, Herren sjelf ju så oss en gång sagt.
Strömmar utaf blod vi nog sett flyta, Det är tid att svärden sönderbryta, Svärd, som aldrig skulle dragits ut. Må då lifvet du en gång förljufva! Mildra seder, var den hoppets dufva, Som oss bådar syndaflodens slut!
Djerf är mannen, far som storm kring hafven — Bind den viking, bind hans höjda glafven, Som i fordomlima än med sejd: Dina armar kring den hårde linda! — Ädlare det är alt sår förbinda, Än att slå dem uti mordisk fejd.
Jacques.
Ett förslag.
Episod från en kaffebjudning, tecknad af Ave.
an liade druckit kaffet, besett hvar andras medförda handarbeten, g]ort anmärkningar om väderleken, stadens teaterförhållanden, beklagat ett par oväntade dödsfall i samhället och så glidit ut i det städade sqvallrets porlande ström och plaskade välbehagligt deri, då fru Haraldson, som hittills suttit tyst, plötsligt reste sig upp.
»Jag har några ord att säga, skulle damerna vilja hafva godheten skänka mig några ögonblicks uppmärksamhet?»
Man blef öfverraskad. Fru Haraldson var känd som en fåordig dam, något tillbakadragen i sitt sätt och en känd fiende till allt slafveri under antagna moder, vare sig det rörde kläder eller åsigter. Hon var enka efter en bruksegare och mycket rik; hon var mera omtyckt af fattigt folk än i sällskapslifvet; hennes namn stod aldrig på några listor för fromma stiftelser, och det var omöjligt att få in henne i någon förening. Hon ville verka i frihet, lydde alltid hennes svar, då man sökte pressa in henne i någon välgörenhetscirkel. Hvad kunde hon nu ha att säga? »Jag vill föreslå, att vi grunda en — förening för — -—»
Ett sorl af öfverraskning afbröt talar-innan.
»Jag föreslår, att vi sammansluta oss för att främja och stödja qvinlig och manlig sedlighet i vårt sällskapslif, motarbeta slöseriet, dryckenskapen — — och —»
Fru Haraldsou var ovan vid att tala till en större församling, hon sökte efter ord, man stirrade på henne, hon blef först förlägen, så ond på sig sjelf och afslöt sitt anförande med att be damerna genast yttra sig öfver förslaget.
»Kära Ingeborg, vi alla, som här umgås med hvar andra, tillhöra de stilla i landet och verka blott så godt vi kunna för att hjelpa våra fattiga. Samhällsfrågor ligga ej för oss, och hvad skulle vi qvinnor dessutom kunna verka? Qvinnan har ju knapt några medborgerliga rättigheter, och för min del befattar jag mig ej med samhällsfrågor, förr än qvinnan blir likstäld med mannen. Äro ej alla damerna af min åsigt?»
Det var värdinnan, som gjorde sig till språkrör för de förbryllade damerna.
»Vi kunna ju så litet uträtta.»
»Hvad kunna vi väl uträtta för att reformera?»
»Vi ha så många föreningar af rent praktiskt syfte.»
Inkasten kommo flockvis som små hagelskurar, med en hvass kyla, men ju skarpare det smattrade, dess lifligare, mildare blefvo fru Ingeborgs vackra drag, och då den sista skuren dött bort i en hviskande susning, tycktes hon ha svårt att återhålla ett leende.
»Den förening, jag föreslår, skulle ej ha andra sammanträden än sådana som detta och inga andra utgifter än som kräfvas för våra vanliga samqväm.»
»Kanske inga stadgar heller?»
»Inga skrifna eller tryckta åtminstone; hvar och en skulle blott förbehålla sig att i stillhet få undandraga sig bjudningar till sådana familjer, der man bröte föreningens allvarliga öfverenskommelse att sträfva för sedlighetens höjande i våra egna kretsar.»
»Syftar du på att utrota — hvad skall jag säga? — vanan att tala om enskilda personers angelägenheter?» Värdinnan smålog en smula förläget.
»Jag tänkte ej specielt derpå, ty sådant sköljes bort, då man får sällskapslifvet in i en frisk strömfåra. Hvad jag vill är att upplifva en sida af bannlysningen.»
»Du skämtar!»
»Nej, kära vänner, det är mitt fulla allvar. Vi qvinnor kunna göra mycket till sedernas renande genom att öfva helsosam familjetukt. Naturligtvis först och främst genom att öfva nödig tukt öfver oss sjelfva samt vänja våra barn vid samma andliga disciplin. Vidare kunna vi verka genom att tillsluta våra hem för och i all stillhet undandraga oss umgänget med sedeslösa, lätt-fårdiga personer, hvilken rang, samhällsställning och makt de än må innehafva.»
»Men, kära Ingeborg, det är ju rent af omöjligt! Betänk våra mäns affärer, våra söners framtid och våra — våra — döttrars —»
»Giftermål. Ja, kära vänner, fruar som flickor, jag har betänkt allt det der och känner svårigheterna. Men vi äro dock ej alla, gifta och ogifta, bundna af samma hänsyn. Här i denna krets ser jag mer än en flicka och fru, som står så fullkomligt fri i det afseendet, att hon kan välja sitt umgänge, och det är från sådana qvinnor bannlysningen måste utgå. Här är ingalunda fråga om någon hämd eller något straff, utan om en kärlekstjenst mot sådana naturer, hvilka måste känna hinder, om de skola kunna hejdas på det sluttande planet. Tro mig, under nuvarande starka bryt-
ningstid blir det en samhällsnödvändighet, att hemmen taga parti i det pågående reformarbetet. Säg, är det icke rent af synd, att vi mödrar, som hunnit så långt i andlig utveckling, att vi förmå tänka öfver lifvet och dermed äfven öfver våra pligter mot våra barn och vår nästa, öppna våra hem och bjuda sådana qvinnor välkomna, som äro så förvildade, att de genom koketteri, utmanande klädsel och dito låter satt sig till uppgift att väcka och egga det andra könets sinlighet? Fördragsamhet på sedlighetens område är indirekt medbrottslighet. Här finnas många fall, då vi tjena menniskor med att låta dem på ett lämpligt sätt få påminnelse om, att ett hederligt hem är ett heligt rum, som ej får be-suddlas med lättfärdighetens andedrägt. — Handla vi som kristna qvinnor, när vi till våra hem och fester inbjuda män, som anse det för småsaker, att tusentals af våra fattiga, värnlösa medsystrar neddragas i vanära, nöd och elände? Fröken Hyben, ni är ond på, mig, för det jag ej ville gå in i Magdalenaföreningen; jag kunde det ej, då jag fann, att temötet for de fallna qvinnorna efterföljdes af en bal hos baron Falkvinge, der ni, min fröken, öppnade balen med stadens erkände Don Juan, och der de öfriga kavaljererna —- —»
Ett samstämmigt afvärjande skri från de unga damernas krets afbröt fru Ingeborg.
»Våren lugna, mina damer! Jag vet, att en vink åt detta håll är nog för att väcka till eftertanke, så att vi se klart vår väg.»
»Men inte kunna vi utstöta gamla bekanta.»
»Blott bannlysa, fru grefvinna.»
»Hvad är bannlysa?»
»I katekesen står — om det är den, fru Haraldson åberopar — att det är att utesluta uppenbart obotfürdiga syndare från — från —»
»Gemenskapen med sedliga menniskor, fröken Hyben, tills de sig omvända och bättra. Ja, just detta skulle jag vilja, att vi tillämpade i vårt umgänge.»
»Hela samhället skulle då råka i strid, om något sådant försöktes, kära Ingeborg,» sade värdinnan tvekande.
»Det tror jag ej. Hos hvarje menniska finnes en rättskänsla, som tillfredsställes, då rättvisa öfvas. Äfven den, som domen träffar, känner, att det ligger hjelp och läkedom i ett dylikt straff —- —
»Det har blifvit ett ord med läderlappsvingar detta: 'Hvar är qvinnan', då en man sjunkit i brott och elände», fortfor fru Ingeborg med tårad blick; »måtte vi kunna utplåna detta vingade ord genom att ej småle uppmuntrande mot spelaren, slösaren och vinglaren! Den dag vi lärt oss sjelfva och männen, att hemmet är ett heligt rum, hafva vi qvinnor utfört ett storverk, ty då hafva vi gifvit männen ett ryggstöd i kampen mot både yttre och inre frestelser.»
»Der vill stor vishet till för att utöfva en sådan rättvisa.» Värdinnan såg med något, som liknade ångest, ut öfver alla dessa lätt nedböjda qvinnohufvud.
Tår efter tår rullade på fru Ingeborgs nu helt hvita kinder. Hon hade gjort våld på sin tillbakadragna natur för att få fram det, som så länge bränt på hennes själ. Nu, när hon kände, att hennes ord tändt gnistor i andra själar, genombäfvades hon af en underbar rysning. Det var ansvaret för det tändande ordet, som för för-
IDUN
månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-
Källa: Project Runeberg ·