Idun: 1890

186 I DU N 18AÔ £MÉÉ£ÉÉÉÉÉÉÉɣɣÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉ: Endast ödmjukhet leder till seger, högfärd och öfverskattande af egen förmåga till nederlag. J Otto von Bzsmarclc. täcka könet ännu alltjämt väcka intresse i vidsträckta kretsar. Betraktar man dä först och främst Bis- marcks förhållande till sin mor, sin enda syster och sin gemål, skall man finna, att »järnman- nen» visar sig ha ett rikt hjärta, en fond af känslighet och ömhet, som lemna det bästa beviset på, att Bismarcks själ varit och är starkt mottaglig för äkta kvinnobevågenhet och behag. Af fröet ren spörjs blommans art, af blomman fruktens must, och sångens friskhet röjes klart af första tonens lust. Så sjunger med rätta skalden, och redan i barnets kärlek till modern visade ung Bis- marck hela sin senare individualitet. Om Goethe sagt om sig själf, att han ärft sin glada naturel från sin mor, kan man om Bismarck säga, att han af sin mor — Louise Wilhelmine Meuken, född den 24 februari 1790, död den 1 januari 1839 — fått med på lefnadsvägen de härliga gåfvorna: klokhet, skarpsinnighet och hederskänsla. Alla hen- nes biografer berätta, att hon redan tidigt hos sonen sökt väcka en ädel äregirighet. Den skarpa modersblicken spårade redan hos barnet den slumrande politiska begåfningen. Tyvärr skulle hon ej upplefva tillfredsställan- det af sin varmaste längtan, ty hon hade redan sex år varit död, då Otto von Bismarck kunde sägas börja sin karrier. Med stor ömhet och innerligaste kärlek var sonen fästad vid sin moder. När han som envoyé uppehöll sig i Frankfurt a. M., Paris och St. Petersburg, tänkte han oupp- hörligt med pietet på den snillrika kvinnans lärdomar och råd, och äldre vänner utropade ofta till honom: »Bismarck, om din mor hade upplefvat detta 1» Den stora sanningskärlek, som icke blott i lifvet, utan äfven i politiken alltid utmärkt kanslern, inympades af modern i barnets hjärta. Följande anekdot belyser ypperligt detta utmärkande drag i hans väsen. En kväll frågade fru von Bismarck honom, då han sade god natt: »Har du redan ätit din väl- ling?» Han sprang bort och kom om en stund tillbaka med ett gladt »ja!» Han hade nämligen glömt den och frågade först nu sin sköterska efter den. Under sin mors ledning var han alltid lugn och vänlig och blef aldrig ohöflig, ehuru alla skämde bort honom. Hans innerliga kärlek till föräldrarne gaf sig bl. a. äfven luft i ett yttrande, som han vid mogen ålder fällde vid fråga om »Wil- helm Teil». Han kunde ej tåla denne schwei- zerhjälte och med honom den schillerska dik- ten, emedan Tell skjutit på sin son. »Det hade enligt mitt begrepp varit mycket natur- ligare och ädlare,» sade Bismarck, »om han i stället för att rikta pilen mot gossen, som äfven den bäste skytt kunnat träffa i stället för äpplet, hellre skjutit rekt på landtfog- den! Det skulle ha varit en rättmätig vrede öfver en grym befallning. Kryperi och list kan jag inte med!» Efter moderns död hängaf .den unge ädlin- gen sig med hela sitt hjärta åt sin enda syster Malwine, senare gift med fideikomissarien von Arnim Kröchlendorff. I de många bref han på höjden af sin ära skrifvit till henne såväl Louise Vilhelmina von Bismarck, Furst Otto von Bismareks moder. som senare till sin gemål, född von Puttka- mer, har han röjt hela sitt rika känslolif. Kort efter, systerns giftermål 1841 skref han till henne några melankoliskt-humori- stiska rader, som tydligt visa, hur kär han höll henne. Det heter däri bl. a.: »Sedan du är borta, har jag naturligtvis funnit hem- met mycket tomt. Jag har satt mig vid kakelugnen, rökt och anställt betraktelser öf- ver, hur onaturligt och själfviskt det är, när flickor, som ha bröder och till på köpet ogifta sådana, hänsynslöst gå och gifta sig och låtsas, som om blott de själfva funnes i världen för att följa sin böjelse, en själf- viskhet, från hvilken jag lyckligtvis fritager mig personligen. Sedan jag insett det onyt- tiga i dessa betraktelser, reste jag mig från den gröna klädda stolen, i hvilken du brukade sitta, och störtade mig hufvudstupa i valrörelsen ...» Många äro de smeknamn, både hjärtliga och lustiga, han gifvit sin syster. Än kallar han henne »dyraste Kreusa», än »chère Pe- tite», än »kära Arnimen», än »ma soeur», än »Madame» och berättar henne förtroligt allt, hvad han har på hjärtat: små och stora fröjder, sorger och förhoppningar, framtids- planer och önskningar, högviktiga politiska och statsangelägenheter, såväl som obetydliga husliga omständigheter. Han har alltid va- rit lycklig, när han — äfven efter sitt gifter- termål — kunnat tå bo i Berlin hos sin »dvra Kreusa» och få utgjuta sitt hjärta för henne. Aldrig störde ens den minsta misstämning det sanna syskonförhållandet mellan dem — men så är också Malwine von Arnim den mest uppmärksamma och ömma syster. Hon har alltid uträttat de uppdrag, han gifvit henne, skickat honom alla slags läckerheter o. s. v. Och det är inte alltid lätta upp- drag hon fått. Sålunda önskade han 1857, då han uppehöll sig i Frankfurt a. M., att fru von Arnim som julklapp åt hans fru skulle köpa ett opalhjärta, som likväl inte fick kosta mera än 200 thaler; vidare en klädning för omkring 100 thaler, »ej mera», en solfjäder, som skulle »parera bra», men inte kosta mera än 100 thaler, och slutligen en stor, varm filt att breda öfver knäna i vagnen, med tigermönster och på detta ögon af glas — denna fick blott kosta 10 thaler ... Såsom redan nämnts, har den ömma sy- stern äfven sörjt för sin ryktbare broders kroppsliga vederkvickelse. Sålunda tackar han henne en gång —• den 10 oktober 1860 — för hennes sändning af blodkorf och lef- ver. Alldeles hänförd utropar han: »Så god blodkorf har jag aldrig förr ätit och så god lefver endast sällan — må dina slaktdjur alltid frodas — jag har under tre dagar ätit frukost däraf!» Hur innerligt furst Bismarck håller af sin gemål torde vara alltför väl bekant, för att vi skola behöfva uttryckligen betona detta. Hon är och har varit hans skyddsgenius un- der alla förhållanden af hans lif, i hans hem i Varzin, Friedrichsruh, Schönhausen och Ber- lin, och den, som varit kanslerns gäst, har alltid med nöje iakttagit det äkta kvinliga välde den ädla furstinnan utöfvar och den djupa kärlek hennes ryktbare gemål hyser för henne. Endast några få bref från furst Bismarck till hans gemål ha kommit inför profana ögon, men de äro alla öfversvallande af godt humör, kvicka infall och den inner- ligaste tillgifvenhet. Dessa bref äro på samma gång ett väsendtligt och tacksamt bidrag till den politiska dagskrönikan, emedan brefskrif- varen låter oss blicka in i det innersta af hans själ. På samma sätt som med sin syster Malwine, öfverhopar han äfven sin gemål med en mängd skämtsamma och hjärtliga smek- namn. Af den mycket fängslande korrespon- densen vilja vi här endast meddela följande sats ur ett bref, skrifvet sex dagar före sla- get vid Königgrätz. Det heter däri bl. a.: »Minns du ännu, mitt hjärta, hur vi för 19 år sedan på vägen från Prag till Wien foro härigenom (Hohenmauth) ? Ingen spegel visade framtiden, icke ens då jag 1852 pas- serade denna järnbana. Det går oss bra; om vi ej äro öfverdrifna i våra anspråk, skola vi äfven uppnå en fred, som är mödan värd. Men vi äro lika snart berusade som försagda, och jag har den otacksamma uppgiften att gjuta vatten i det skumman- de vinet och fästa uppmärksamheten på, att vi ej lefva ensamma i Europa, utan att vi äfven ha tre grannar ... Vårt folk är beundransvärdt; hvarenda man så eldigt mo- dig, så lugn, foglig och sedig, med tom mage, våta kläder, vått läger, föga sömn, lossnande skosulor, vänlig mot alla, ingen plundring, de betala, hvad de köpa, och äta mögligt bröd. Det måste finnas en stor fond af guds- fruktan hos våra gemene man, eljes kunde inte allt vara så. » I bref till sina släktingar och förtrogna vänner talar Bismarck oupphörligt i den kär- leksfullaste ton om sin fru. Till minister friherre von Manteuffel från Frankfurt a. M. skrifver han 1851: »Sedan jag nu fått hit hustru och barn, ser jag Frankfurt med helt an- dra ögoD, så långt åtminstone de många handt- verkare, jag har i huset, lemna mig ro därtill.» Midt under tysk-österrikiska kriget då de tyngsta bekymmer af alla slag bestorma honom, tänker han på henne med rörande kärlek och plockar alprosor åt henne, hvar-