Idun: 1890

1890 ”Iduns skollofskoloni”. Några ord till damerna. S et var något nytt, säga helt säkert en stor del af denna tidnings ärade läsa- rinnor, när de fästa blickarna på ofvan- stående rubrik, men jag vågar hoppas, att den också skall väcka uppmärksamhet och det varmaste intresse. Hvar ligger Iduns skollofskoloni? Ack, den är ännu blott en fattig, men vacker tanke, väckt till lif en ljum, solig vårmorgon, då fåglarne sjöngo i de ljust grönskande björkarne och hvitsipporna bör- jade breda ut sina blad för att fullt insupa solens värmande ljus. Den kom som en smekning af den jungfruliga våren och trängde in i hjärtat och gjorde det vekt och mänskligt. Rundt om spirade en ny, ung kraft upp. Trädens knoppar svällde, mar- ken klädde sig i hoppets gröna skrud, och vågorna, frigjorda från sina blågråa bojor, glittrade i solljuset likt en matta, broderad med gnistrande diamanter. Och huru lätt och spänstigt kändes ej sinnet i den rena luften, förslappade ner- ver lifvades på nytt, och tanken fylldes af en oändlig tacksamhet och beundran för Guds godhet. Så han I nog kännt det alla, och vid hvarje morgonpromenad dit ut efter Brunns- vikens fagra stränder, eller fram den tysta vägen åt Manilla, har behofvet att komma ut till det verkliga landet, långt bort från stadens tryckande stenmassor blifvit allt starkare. Och så, I lyckligt lottade, så rüsten I er alla. De luftiga sommartoaletterna äro i ordning, och snart gungen I på vågen dit ut, då I, hvilande i den brokiga häng- mattan under granarnes helsobringande och doftande solfjädrar, fån inandas helsa och nytt lif. Det är ljuft och skönt. Och icke sannt — lifvet är härligt! * * * Men innan dess, på vägen dit ut till ljus och luft, till fröjd och helsa, så låt oss kasta en blick in till grändernas och bak- gatornas barn. 1 kyffenas dunkel dväljas små späda lif, som måhända icke ha en aning om en solbelyst äng med gungande guldvifvor eller om en svalkande hafsvåg, som kastar det hvita skummet högt upp på strand. Himlen ha de vanligtvis sett genom smutsigt fönsterglas, och det lilla rummets kvafva, instängda luft har blekt kinden och tillsammans med den knappa födan hejdat kroppens och sinnets utveckling. Och dock — hvem har väl största rätten att tillgodogöra sig naturens rika gåfvor om icke barnet, som med dem till grundfond skall skapa sin framtid. Och nog ha väl alla barn lika rätt till ljus och luft. De fattiges som de rikes. Det står ju så vackert: »låter barnen komma .. .» Och I, värderade, husmoderliga ochömhjar- tade, gamla och unga, älskvärda damer, som ären eller skolen i tiden blifva mödrar, edra hjärtan klappa helt säkert äfven för dessa de fattiga mödrarnas barn, och helt visst skullen I vilja med en ringa penning bidraga till att under sommarens korta, men sköna dagar sprida glädje i deras sinnen, kraft i IDUN deras späda lemmar och framlocka några rosor på deras bleka kinder. Det är öfvertygelsen pm detta, som kom- mit Iduns redaktion på den tanken att ge- nom små frivilliga bidrag från tidningens mångtusen läsarinnor kunna upprätta en ny skollofskoloni för fattiga barn i Stock- holms vackra skärgård, hvilken skulle bära namnet »Iduns skollofskoloni». Ordspråket säger: »hvad du gör, gör snart», och Redaktionen ämnade vidtaga så- dana åtgärder, att kolonien kunde vara fär- dig att mottaga barnen till midsommar. Hur många som kunna mottagas, det beror ju helt och hållet på den anklang, idéen kan vinna, och på de medel, som därigenom inflyta, men det finns ju stora skäl att hoppas, att deltagandet och intresset kunna blifva stora. Det är ett gladt barmhertighetsverk, som fordrar ringa, och då tidningens läsa- rinnor därborta i bersåns skugga, där de svala vindarna smeka kinden, öppna Iduns sommarnummer, så glider kanske ofta nog en tanke ut till den stora barnastugan där ute i skären med undran om, »hur Iduns småttingar ha det?» Och så står där på en annan sida må- hända en skildring om barnens lif därute, hur de växa till i kraft och helsa, i goda seder och lefnadslust, om deras nyttiga sysselsättningar och deras lekar. Och då blir det varmt i hjärtat, ängsblommorna dofta ljufvare, och sinnet känns harmoniskt. * * Den, som har nöjet att skrifva dessa rader, besökte för ett par år sedan en skol- lofskoloni ute i skärgården, och intrycket efterlemnar ett minne, som icke snart för- bleknar. Högt uppe i en backe, omsusad af blandad gran- och björkskog, låg den stora rödmålade byggningen. Nedanför sträckte Kanholmsfjärden ut sin vida, i grönt och blått gungande duk, och stranden kantades af väldiga klippblock. Byggningen innehöll två stora rum, ett mindre, hvari föreståndarinnan bodde, samt ett stort kök, som tillika tjänade som bostad åt kokerskan. I det ena stora rummet hade flickorna sina sofplatser och i det andra gossarne. Man var tidigt på benen i den lilla kolo- nien. Kl. 7 blåste föreståndarinnan appell, och då tittade glada barnaansigten yrvakna upp från de enkla bäddarne och grinade mot solstrålarne, som dansade in genom fönsterrutorna. Men snart var man på benen, bäddarne undanskaffade af barnen själfva, den korta morgonbönen gjord och den första frukosten, bestående af mjölk och bröd, intagen. Så ut i Guds sköna natur under lek och ras för att få ren luft i lungorna! Men förmiddagen användes icke blott till lek. Så väl flickor som gossar fingo under ett par timmar om dagen taga fram nål och tråd och garn för upphjälpandet af sönder- trasade strumpor, utryckta knappar m. m. Så kom den enkla, men stadiga frukosten, och sen bar det af ut i skog och mark, där de unga, då smultronen rodnade mellan tufvorna och blåbären mognade, själfva fingo genom bärplockning bidraga till middags- måltiden. Och limmarne gingo, och snart stod solen i zenit. Små stackare, hvilka förr haft för- skräckelse för vatten, längtade efter bad- timmen. Först fingo flickorna, under före- ståndarinnans uppsikt, likt små najader 243 tumla omkring på den grunda sandbädden, där vågorna lekte sin yra dans öfver deras hvita kroppar, och en timme senare blef det gossarnes tur. Det var ett nytt lif, som hade öppnats för de ungas synvidd, och de insöpo helsa och lefnadsmod i djupa drag. Den enkla middagen intogs med frisk aptit, eftermid- dagen tillbragtes under promenader, med bollspel och små jordarbeten, roddturer och vattenbärning, och sedan aftonvarden var inmundigad, bönen läst och »Jon Blund» gjort sina första påhelsningar, hvilade den lilla kolonien vid 9-tiden i stilla sömn. När ett par veckor gått, så märkte man snart luftens och solens välgörande inverkan. Ansiktena hade fått färg, de matta ögonen glans, och musklerna hade blifvit fastare. Och ej nog med det. Försummade i hem- met, började små ovanor bortarbetas: bar- nen blefvo lydiga och lärde sig höfviskhet. Deras sinnen blefvo mjuka och glada af naturens omedelbara inverkan, och man såg, att de gingo igenom en metamorfos, som måhända icke var utan betydelse för deras framtida lif. Det var visserligen med litet vemod de lemnade den gröna skogen och den silfver- glittrande stranden för att vända åter till det fattiga, mörka hemmet, men de började med gladt mod och stärkta krafter sin skol- gång, lyckliga i hoppet alt möjligen en kommande sommar åter få begifva sig ut, dit bort, där solen virkar guldspetsar mel- lan trädens lummiga grenar och fågelskaror hålla gratiskonserter i skyn. Och nu, I goda, älskvärda läsarinnor, skulle det ej kännas ljuft alt genom litet sammanslutning och en obetydlig penning upprätta en dylik anstalt, som skulle komma en hel mängd små fattiga barnahjärtan att klappa af glädje? Församlingarna här i Stockholm ha sina skollofskolonier, men — ack, de räcka ej långt! I grändernas mörker blicka ändå så många, många barnaögon drömmande ut för att uppfånga en skymt af den blåa som- marhimlen. Och för att de drömmarne måtte till någon del blifva sanning — låt- om oss alla glada gå till verket med Iduns skollofkoloni! Adolf Hellander. Hänvisande till ofvanstående varmhjär- tade uppsats inbjuda vi härmed alla våra läsarinnor att öppna hand och hjärta och med förenade krafter bidraga att grunda en egen skollofskoloni. De minsta bidrag mottagas med tack- samhet; ingen, som något kan offra, skall d7'aga sig undan — det är vårt vissa hopp! Men hvad som skall göras, måste göras snart. Insänden därför, ärade läsarinnor, oför- töfvadt Edm bidrag till Redaktionen af Idun Stockholm, i postanvisning eller post- sparmärken (ej frimärken). Vid försändel- sen bör tydligt angifvas, att den är afsedcl för »Iduns skollofskoloni». Inom fjorton dagar bör allt vara afslutadt, att vi sedan ome-