Idun: 1890

1890 364 I DU N Iduns s^ollofs^oloni. Några minnen från ett besök på platsen af Johan Nordling-. ,ra läsarinna! Medan björkarne sakta vagga sina gröna bangen öfver ditt hufvud, där du i deras skugga bekvämt tagit plats i hängmattan och öppnat din Idun för veckan, kommer med ens sömnen öfver dig, denna lätta slummer, som den ljumma vinden bär med sig, och som trycker pä dina ögon- lock likt en kyss, att de ofrivilligt sluta sig. Och tidningen glider ur din hand, och björ- karnes hängen vagga och vagga . . . Men själf är du långt borta, så fort som tankar och drömmar gå. Denna gång är det mig du följer, ty jag ber dig därom. Vi skola ej göra någon Romresa och nöta icke heller våra skor på vägen. »Hvad är det», frågar du så plötsligt och stannar lyssnande på den smala skogsvägen, där tallarne och porsen å ömse sidor krydda luften med helsosamma ångor. »Det är ljudet af glada barnaröster och skratt», svarar jag; »unga lungor höras vida.» »Hvar äro vi då», frågar du åter. Hade du då icke redan gissat det! Det klara vattnet, som glimtar mellan stammarne därborta, är Järsjövikens spegel; den friska vinden, som möter dig, bär Singöfjärdens saltmättade luft. Vi skola göra ett besök vid Boda, vid Iduns skollofskoloni och dela en dag med våra unga kolonister. # * * Ännu några steg, och vi äro vid målet. Den lilla bondgården, omvuxeu af björk- och barrskog, med en bit blommande ängsmark röjd fri kring knutarne, med den skuggande lönnen vid grinden, hufvudbyggnadens varma, röda färg och glänsande hvita fönsterposter — allt ter sig så inbjudande och hemtrefligt i mor- gonsolens klara ljus. Klockan är åtta, och de unga ha nyss sti- git upp. En djup, tio till elfva timmars sömn gör de späda kropparne godt efter en hel dags bad, sysselsättningar och lekar i denna kraftiga, sökande luft. Alla fönster, såväl på nedre botten, där gossarne och de båda föreståndarinnorna ha sina rum, som en trappa upp. där flickorna résidera, stå på vid gafvel att fläkta natt- luften ut ur sofkamrarne. De små ha själfva bäddat upp sina bäddar, och likt ett väldigt bålverk i ett af salens hörn ligga nu upp- staplade alla de numrerade kuddarne, laka- nen, filtarne och madrasserna, som till natten i led vid led efter golfvet åter ordnas till lockande bäddar för trötta lemmar. Uti förstugan ha, under vederbörlig tillsyn, de långa raderna af dammiga små skodon af innehafvarnes egna händer putsats glänsande ■svarta; så i tur och ordning på hufvudet i tvättfaten; och nu glänsa de unga ansiktena, redan solbrända och friskhylta af ljus, vatten och vind, helt rosiga och leende under skär- mar och brätten. Snart går den timme, som ännu återstår till frukosten. En kort, helt kort morgonbön, en psalmvers, unisont sjungen ur två och tjugu klara små strupar, en stunds promenad eller lek rundt om knutarne, gossar och flickor om hvarandra i endräktig förening, i grupp eller par om par — och så ljuder plötsligt den manande hvisselpipan från förstugubron ‘iså’ #9 Ï4Ç. -'Wv med det angenäma budskapet, att frukosten väntar. Det är i dag ett strålande väder, och man äter då alltid ute. Två små flickor och två gossar »ha veckan» — det är en mycket hedersam och viktig befattning, som fylles med värdigt allvar. På det långa träbordet utmed husväggen ha de dukat upp de djupa tallrikarne i hvita led ; bredvid glänsa ske- darne, och jättestaplar af bröd resa sig emel- lan. Ut från köket kommer jungfru Anna med den väldiga koppargrytan direkt från elden, och fram till förstugubron vandrar nu tallrik efter tallrik att fyllas till brädden med den hvita vällingen. Sällsynt skall det vara, att icke samma tallrik gör visiten två gånger, ibland också tre, innan den lilla munnen borta vid bordet känner sig tillfreds. Ty af den enkla, kraftiga maten få de unga äta rikligt och så mycket de orka. Om söndagarne bestås till frukosten kaffe eller chocolad; alla andra veckodagar vexlas med välling af mjöl, risgryn eller hafregryn. Efter frukosten följer en timme af ar- bete och allvarligare sysselsättningar, den enda på hela dagen. De som »ha veckan», be- styra om diskningen ute i det fria, och de små händerna ha redan förvärfvat en riktigt vacker färdighet att handtera det sköra porsli- net och handdukarne utan nämnvärda olycks- fa.ll. En del af de öfriga flickorna syssla med nål och tråd till garderobens allmänna fromma, ty I kunnnn tänka, att här nöts och slits öfver all beskrifning. Det vill verkligen dag- lig tillsyn till, för att ej alla knappar skola strejka och alla linningar släppa taget. Andra skrifva, rita och läsa. Och fram och åter mellan de sysslande grupperna gå de vänliga, vaksamma föreståndarinnorna, hjälpande till rätta en liten nål här, en penna där. * * * Hurraaah! »I dag är det gossarnes tur att bada först!» Och ut på förstugubron rusar en parfvel, svängande en knippa hvita handdukar högt i sky. Åter en ny viktig värdighet: han är »handduksbärare» för veckan, j Hvisselpipan kommenderar, och i ett huj är skaran samlad utanför trappan. Badet är ett af dagens största nöjen och försummas ej ens, då regnväder för öfrigt förflyttar må- len, lekarne och sysselsättningarna inomhus. Klockan är nu öfver elfva. Det är i det närmaste en kvarts timmes väg ned till bad- stället och sjön, en vacker skuggig skogsväg, som aldrig gärna kunde bli för lång. Så får man litet motion före och litet efter — bägge delarne nyttiga ting — och distancen med- för trygghet, att ej barnen osedda, ett och ett, löpa ned till vattnet, då lätt någon olycks- händelse kunde inträffa. Alla barnen, ledsagade af föreståndarin- norna, följas åt på en gång. Hvarannan dag bada gossarne, hvarannan flickorna först. Den andra gruppen stannar då kvar ett stycke upp i skogen att invänta sin tur; en half- timme vid pass drar om för laget. Ty Tappt går det! Som en blixt äro klä- derna af; de mossiga stenarne rundt om den långgrunda lilla viken garneras med lysande röda strumpor och fladdrande underplagg, och så glänsa de nakna små kropparne hvitt i solen. Hej! Den är något till stolt, som först är i. Det är icke många sekunder, som skilja den förste och siste. Och det blir ett pla- skande och ett stim och ett hojtande af glada rop öfver viken, och det fina vattenskummet står som en rök och darrar i solen. Dock alla äro icke födda till hjältar. Fyra af de äldre gossarne kunna simma, och dessa äro naturligtvis högt beundrade af de öfriga; ja, en, berättade de mig,» hade hop- pat från tornet ute vid Karlberg, och det är mycket styfvare än ’kandidaten’ hos Gjörckes.» Men andra småttingar, särskildt bland flic- korna, äro ej så förtrogna med vattnet och ha en smula förfäran för att doppa ned or- dentligt med hufvudet. Men då komma de modigare kamraterna till hjälp, och de hålla dem så troget och beskyddande fast i hän- derna, att de skola känna sig riktigt trygga, oeh så — så — prrrr — det bubblar om öronen och fnysande andfådt dyker det gula lilla hufvudet upp ur vattnet efter sin första seger öfver det våta elementet, sin första dopp! Ja, visst är, att de äro glada och helso- samma dessa badstunder vid Edebovikens myn- ning, dit Kvarkens vågor fritt gå in mellan öarne med sin genomskinliga renhet och sin stär-