Idun: 1890

422 I DU N 1890 Tag väl vara på minuterna; tinimarne taga vara på sig själfva. JjORD pHESTERFIELD. gåfning, lärer hennes afsikt vara att inom en ej så aflägsen framtid återgå till opera- scenen. Fröken Jansons klangfulla altstämma har ett betydligt omfång, tonansatsen är förträff- lig, tonen själf rund och fyllig, föredraget bredt och varmt. Önskligt vore, att vår musikaliska allmänhet finge tillfälle person- ligen återknyta bekantskapen med fröken J., innan hon ånyo afreser till utlandet. Fröken Agnes Janson är född i Stock- holm. È& Frågor. Efter Richard Leander. Af G. Å—k. ’rÿjjêyss det kom till mig en vacker flicka. 'M§1 »Du som är poet» — hon sade — »kan mig nog förklara, hvad jag många dagar, fast förgäfves, sökt att grubbla öfver: Strålande högt öfter pappas trädgård, svåfoar hvarje natt en guldröd stjärna. Rundt kring henne, ljusbeljutna, lätta molnen sig i vida kransar ordna. Aldrig så jag sett en stjärna blänka! Hvad hon blänker, vill jag gärna veta. Och därhemma kvittrar hvarje afton liten fågel uti mörkgrön fura; ack, så obetydlig där han sitter, men så ljufligt klinga dock hans toner. Aldrig så jag hört en fågel sjunga! Hvad han sjunger, vill jag gärna veta. Men det underbaraste jag sparar nu till sist: uti mitt eget fönster trenne dagar har en blomma spirat, som ej någon hemma igenkänner. Härligt pråla hennes hvita blommor, gyllne trådar ner ur kalken hånga, och balsamisk sväfvar lätta doften liksom tanken i min stilla boning. Aldrig har jag sett en sådan blomma! Hvad hon doftar vill jag gärna veta.» Och jag sade: »ack, du kåra flicka, når i morse klockan slagit åtta och omkring dig sommarsolen lekte, varligt dröjande ännu på kudden — sof du likväl djupt; men slutligt hennes strålar dina ögon kysste ■—- hvad du drömde då, det sjunget- fågeln, strålar stjärnan uppå nattlig himmel, och detsamma doftar äfoen blomm.an. Böj ditt. hufvud fram., jag skall dig sakta, sakta såga det, att ingen annan här det hör.» Då for hon upp helt häpen, slog omkring mitt hufvud sina armar, slöt så till min mun med sina händer: »Usch!» hon utbrast, »hvad poeter äro dock för stygga mänskor — tyst för all del — säg det ej åt mamma!» En obligatorisk fara. Några ord till mödrarna om vaccinationen och huru den bedrifves hos oss. ii. S vilka äro då de reformer angående skydds- koppympningen vi böra fordra? De kunna i korthet formuleras så; l:o) animalisk vaccin skall, där det är möj- ligt, användas i stället för humaniserad. 2:o) Vaccinationen skall ske genom läkare eller i alla fall kontrollen öfver densamma i hög grad skärpas. 3:o) Tvånget borttages, och frivilligheten in- träder. Mänga af Iduns läsarinnor känna kanske icke skilnaden mellan animalisk vaccin (lymfa) och humaniserad. Animalisk vaccin kallas den vätska, som ta- ges direkt från kokroppen. Jenner fann näm- ligen den första tråden till sin epokgörande uppfinning däri, att människor, som blifvit smittade af en ofta å kons spenar uppträdande liten koppa, lättare motstodo smittkoppor. Han fullföljde under många år denna ledtråd, in- ympade var från kokoppor på människor och ytterligare från människa till människa. I båda fallen vunnos samma resultat, och ingen nämn- värd skilnad kunde iakttagas mellan verknin- garna af direkt från kokroppen hemtadt var — animalisk vaccin — och sådan från män- niskokroppen — humaniserad vaccin. Den senare har flere fördelar. Den är lättare till- gänglig och den håller sig längre »lefvande», d. v. s. dess förmåga att »slå an» är större och varaktigare. På kons spenar uppträda dessutom ofta s. k. »falska koppor», som äro nästan verk- ningslösa i och för ympning, och det är svårt att skilja dem från äkta. Den äkta koppan uppträder mera sällan, och i början af vaccina- tionens införande utfästes belöningar för upp- täckandet af äkta kokoppor, med hvilka den humaniserade vaccinen kunde »förnyas». Af alla dessa skäl blef det den humanise- rade vaccinen med sina faror, som blef den gällande. På sista tiden har man dock funnit ett sätt att skaffa sig ständig tillgång på animalisk vaccin. Man vaccinerar kalfvar! Naturligtvis med animalisk lymfa. Detta sätt användes t. ex. i Stockholm, där på vederbörande inrätt- ning alltid finnas med kokoppor ympade kalf- var, på det att å klinikerna ständigt må fin- nas tillgång på animalisk vaccin, dels för bru- ket å klinikerna, dels för rekvisitioner från landsorten. Skulle icke denna metod kunna genomföras i stort och så, att det alltid under sommarens vaceinationsmöten å landet funnes att tillgå frisk lymfa, och skulle detsamma icke kunna vara fallet hela året om å veterinäranstalterna i städerna? Jag ser intet hinder härför. Vis- serligen skulle det medföra kostnader och be- svär för kommunerna, men kan en sådan in- vändning gälla, då det är fråga om våra barns och därmed hela nationens helsa? Man vore då alldeles fri frå hvarje skymt af den fara för ärftliga och andra sjukdomars öfverförande, som nu förefinnes, och som icke kan förnekas, äfven om den kan öfverdrifvas. Därmed vore ock ett annat godt vunnet. Den motvilja mot vaccinationen, som ännu ganska allmänt existerar, särskildt bland allmogen och de fattigare klasserna, skulle då lättare för- svinna och vi utan fruktan för dess vådor kunna tillgodogöra oss alla vaccinationens för- delar. De finnas visserligen, som äro så rädda, att de frukta, att äfven animalisk vaccin kan skapa nya sjukdomar, t. ex. tuberkulos o. s. v. Huru- vida detta är möjligt, kan jag ej bedöma, men har hört läkare absolut förneka det. För resten är det ju alltid lätt att kontrollera djurets helsa vid tagningen af lymfa. * * * Om denna reform genomfördes, skulle yr- kandet på, att vaccinationen omhändertoges af läkare, kunna förfalla. Ty då behöfdes ju blott den lilla färdighet och handlag, som fordras för själfva ympningen. Och någon »aftagning» behöfdes ju ej då. Men som det nu är, står denna fordran kvar. Jag vill icke härmed kasta en förolämpning mot alla de samvetsgranna vaccinatörer och vaccinatricer, som nu omhänderhafva skydds- koppympningen. Jag vet, att det finnes många skickliga, nitiska och noggranna sådana. Men jag vågar påstå, att det blott i få fall är dem möjligt att utöfva den kontroll öfver barnens och föräldrarnes helsa, som är nödig, och som instruktionen föreskrifver. Detta kan endast läkaren vara fullt kompetent till. Kommunalförordningen för landsbygden stad- gar, att kommunerna skola utse en eller två personer, som bland annat hafva i uppdrag »att med uppmärksamhet följa vederbörande vaccinatörers förhållande i utöfningen af deras kall samt tillse, att de följa sina föreskrifter.» Verkan af denna förordning är fullkomligt af noll och intet värde. Om en nämndeman eller dylik person infinner sig vid vaccinations- mötena eller icke, inverkar ej på frågan om faran eller icke faran. Och deras tjänstgöring inskränker sig vanligen till att bestämma tid och plats för mötena samt — anmäla de tred- skande. Provincialläkaren skall delgifvas kallelse till dessa möten, för att han, om han så aktar nödigt, må kunna komma tillstädes. Men om han icke aktar nödigt? Ja, då får det gå ändål Och det går — men huru?