Idun: 1890

462 1 DU N I860 Det är icke undantag, men regel, Att mången mänsklig brist, som jag beler, Är — hvems? Hvem annans, om ej min och er, I fall vi se oss oförstäldt i spegel? p. yf. ft. jStrandberg. och egnade sig fortfarande ät lärarinnekallet. Yid tjugusex ärs ålder gifte hon sig med Thos. Leavitt från Boston, och denna stad blef nu hennes hem. Tio år senare finna vi henne helt och hållet hänvisad till sina egna krafter för sitt och sina tre små flickors uppehälle. Åter började hon undervisa, som vanligt med utmärkt framgång. År 1880 lemnade mrs Leavitt skolan och hängaf sig uteslutande åt nykterhetsarbetet, särskildt verkande att göra allmänhetens sinne emottagligt för en på vetenskaplig öfvertygelse grundad måttlighet. År 1883 anmodades hon att resa till Sandwichsöarna. Oupphörligt hade därifrån kommit uppmaningar att en W. C. T. U.-kvinna skulle komma till deras hjälp. Då hon begaf sig af på sin mission, undslapp henne ej ett enda ord om uppoffring. Hon bokstafligen »arbetade sig fram» från Boston till San Francisco, öfverallt på sin väg efter- lemnande de bästa minnen och spridande väl- signelse i sina spår. Den 16 november 1884 begaf sig en passa- gerare ut från San Francisco på en opröfvad färd. Trettiofem dollars och en biljett till Honolulu utgjorde all hennes egendom; men hennes förtröstan till försynen och kärlek till medmänniskor kunde ej uppmätas. Denna pas- sagerare var ingen annan än mrs Leavitt, som gick ut som missionär för de ameri- kanska kvinnornas nykterhetsförbund för att knyta denna mäktiga organisations band rundt om jorden. Hennes första verk var att orga- nisera en förening i Honolulu med 32 med- lemmar. Hon stannade där till i början af 1885 och for därifrån till New Zeeland. Där stiftades 11 föreningar. Därefter gick resan till Japan, Kina, Siarn, Singapore, Burmah, Ceylon, Mauritius, Madagaskar och därifrån till England. Från England gick hennes resa tillbaka till Afrika för vintern, och därefter har hon arbetat på Europas fastland och i Palästina. Nu hafva vi henne här. Skola svenska kvinnor ej med glädje räcka henne sina händer? Hon har dock utfört ett stort och ädelt verk, och äfven där ej de absolutistiska principerna delas, skall erkännas allt det goda, som följt i dessa sträfvandens spår. Från Europa ämnar sig mrs Leavitt till Sydamerika, så att ännu år torde förrinna, in- nan hennes döttrar få se sin moders ansikte åter. Hon har hållit öfver 1000 möten och organiserat närmare 100 olika föreningar. Hon har talat till ett trettiotal folkslag af olika tungomål och begagnat ett och ett halft hun- dratal tolkar för att göra sig förstådd. Hon har talat med de flesta regenter i de land, hon besökt, och blott två gånger blifvit nekad audiens — en gång hos kejsaren af Tasmanien och en gång hos ministern för kejsarinnan af Japans hushållning. Det är väl den första gången, som en kvinna ensam har dragit ut på en sådan tur. Men det gifves dess bättre kvinnor med en energi och fasthet, som ej vika för några vansklig- heter. De amerikanska kvinnornas nykterhets- förbund har danat fle*e storslagna karaktärer. Främst bland dem står Mary Clement Leavitt. Den aktning och beundran, en karaktär och gärning af så upphöjd art öfverallt förvärfvat Mary Leavitt, ej minst naturligtvis från hennes eget kön, togo sig ett vackert och känneteck- nande uttryck, då vid afslutandet af federa- tionskonferensen härstädes Fru Andersson-Meijer- helm å deltagarnes vägnar som ett minne och en taeksamhetsgärd till henne öfverlemnade en kartong, hvilken i stilfullt guld- och färgtryck bar följande engelska inskription: I have given my life to tliee and every day and hour is thine. What thou appointest let it he, thy will is better, Lord, than mine. Se hafYetl Æ)e haftet, se haftet, det väldiga vida, ■wmß3 del kungliga stolta, det skimrande blå! O, att som en viking på yster Blida få ila dit ut ur sin kvalmiga vrå, att, fri ifrån fångsel och trängsel och tvång, dår jagande draga som örnen en gång under böljornas sång! Se haftet, se haftet! Hvad underlig maning, livad hemliga bud därifrån till min själ! Jag ryggar därvid som för svindlande aning, men dragés magnetiskt allt närmre likväl. Hvad är det? Hvad spänner, hvad bränner min håg vid stupande djupet, vid våg bortom våg i oändliga tåg? Se haftet, se hafoet! Hur soligt det glänser, hur tjusande leende vinkar dess bryn! O, att som en svan i dess rymd utan gränser få drömmande glida mot hägrande syn, att saligt, af längtan och trängtan i brand, där hamnande famnas å gyllene strand invid himmelens rand! C. V. Modin. Samtalsämne. Af Ave. jet var en dag, eller rättare afton, emel- lan jul och nyår, som major Holger och hans fru hade en liten bjudning, blott för hu- sets närmaste vänner. Majoren eger ett vac- kert herresäte i en bördig trakt, där tre järn- banor stöta samman vid den närbelägna sta- tionen; man behöfver ej ängsligt vänta på släd- före som förutsättning och vilkor för en bjud- ning till majorens. I lilla salongen var en krets damer och her- rar upptagen af det behagliga göromålet att skala apelsiner, bedöma smaken hos tre à fyra olika sorter utsökta äpplen samt leka Viel- liebchen med krakmandel. Man kallade dock leken »Filipin», och så försvann det betydelsefulla i spelet*; sådant händer äfven i andra saker, när utländska se- der blindt efterapas. »Se här en präktig Filipin! Vill fröken Adler våga ett spel med mig? Vi träffas ju åter på trettondedagsbalen hos öfverstens.» »Jag leker aldrig Filipin;» — hon dröjde småleende på det förvridna tyska ordet — »ty antingen är det en vadhållning, och dylika af- skyr jag, eller är det ett sätt för herrarne att öfva sig i glömska — Nej, herr ryttmästare, håll vad med någon annan!» Afslaget gafs i dämpad ton, men major Hol- ger, som ifrigt lutat sig fram för att syna den ovanligt stora tvillingmandeln, uppfattade or- det vad. »Apropos vad, mitt herrskap,» sade han, vändande sig mot det öfriga sällskapet, »så slog vår kronofogde i går vad med Möller på Björkhult och det om en sak, som inga kristna människor förr än nu kunnat komma i tvist med hvarandra. Kronofogden påstod nämligen, att ingen kvinna ännu på flere år kommer att inväljas i vår sockens skolråd; Möller vågade en flaska champagne på, att vi få in en, om icke två kvinliga ledamöter vid nästa val.» »Nå, och hvem tror majoren vinner vadet?» frågade friherrinnan Augusta von Ziegelstein, jämkande på en rosenfärgad lampskärm, så att skimret därifrån flög som en morgonrodnad öfver hennes ansikte. »Möller vinner otvifvelaktigt, ty saken bör- jar ju bli starkt modern.» Friherrinnan började skala ett äpple, hon tycktes ej ha lust att upptaga majorens ytt- rande. »Du är nu en gång för alla en kättare i kvinnofrågan, Holger,» sade majorens fru små- leende. »Misstag, min vän; jag kan blott ej för- draga, att allvarliga ting göras till rena mode- saker. Hade vi här i socknen en eller ett par kvinnor, som verkligen tänkt öfver skol- angelägenheter och kunde yttra sig klart och redigt i sak, så skulle ingen hellre än jag se, att de blefve invalda i skolrådet, ty ingen af oss män kan så noga som en mor eller en äldre syster veta, hvad som i undervisningsväg lämpar sig för barnaåldern. Men, som sagdt, jag känner ingen mer än mor Karin, rusthål- lare Bengtssons hustru, som tänkt något öfver dessa saker, och af henne skulle man på ett sammanträde ej kunna utpressa tre ord.» »Hvarför se sig om bland bondhustrurna? Här finnas ju flere bildade damer i socknen. » »Bildade damer!» brusade majoren upp. »Bror Klint vill väl ej inbilla mig, att en dam ur våra kretsar, som ej har mer än ett helt ytligt begrepp om allmogens och fattigmans hemlif, tankegång och andliga ståndpunkt, skulle ha ett förnuftigt ord att säga i hvad som rör undervisningen i folkskolan?» Allas blickar riktades ofrivilligt mot friherr- innans plats. Majoren bet sig förlägen i musta- schen ; en paus hotade att inträda, fröken Ad- ler skyndade sig att förebygga densamma. »Vet major Holger ej, att jag står på för- slag att inväljas?» Hon såg varmt leende på den häftige mannen. »Blir jag vald, så af- säger jag mig ingalunda uppdraget.» * Vielliebchen, ordagrannt: mycket älskade.