Idun: 1890

1890 I DU N 535 r(är jag är död, prasskowja... jag är död, Prasskowja, lipp då ej från din nacke , soartblå flätor — dem du så ofta slagit omkring min hals — att lägga dem ned uti min kista. de tunga När jag är död, Prasskowja, då skall du icke stånda i svarta Jlor, som Jalla framför din bleka panna, och lägga våta rosor uppå min graf om kvällen. Men är jag död, Prasskowja, då skall du med ditt löje, det glädtiga, dig smyga till dem min hand har slagit, till dem, mitt hån har sargat-, — du lofoar ju, Prasskowja? Birger Mörner. Kvinnorna och försvarsfrågan. Ett genmäle och vårt sista ord. II. Herr Redaktör! Uti n:r 40 af eder tidning för i år har ni varmt tagit till orda för »den mäktiga natio- nella rörelse, som i dessa tider besjälar Sveri- ges kvinnor, och för hvilken »Svenska Kvinno- föreningen för fosterlandets försvar» gått och går i spetsen». Under sådana förhållanden hoppas vi, att ni icke heller vägrar att i eder tidning intaga föl- jande kortfattade gensaga mot nämnda uppsats. Det kan ju icke skada att saken i fråga skär- Att Sveriges kvinnor, så väl som dess män, älska sitt fosterland och önska se det på allt sätt skyddadt och tryggt, det är en naturlig dygd, om hvilken ingen kan säga annat än godt. Men så väl forna tiders sorgliga erfarenhet som den allra minsta eftertanke måste ovilkorligen öfvertyga den med de nuvarande politiska för- hållandena bekante, att Sveriges skydd och -trygghet icke i vår tid kunna sökas i krigsrust- ningar och vapenöfningar utan i humanitet mot närboende grannfolk samt i lagstadgad skiljedom och garanterad neutralitet. 3 Det tjänar till intet att fördölja den sannin- gen, att värt lilla obetydliga Sverige under inga förhållanden kan med vapenmakt hålla stånd gent emot en af de europeiska stormakterna. Villigt erkännes, att vårt land icke eger ett betryggande försvar. Men lika säkert som detta, är ock en annan sak: det att vi heller alldrig kunna få ett sådant, för så vidt vi skola söka det i våra vapen och krigsrustningar. Ieke ens någon af Europas stormakter eger ett fullt betryggande försvar, och kan heller aldrig i tiden få det; ty så länge näfrätt och blodigt våld skola fälla domsutslaget i mellanfolkliga tvister, kan ingen nation, huru starkt rustad hon än må vara, känna sig fullkomligt trygg. Först då mellanfolklig lag och rätt komma till stånd inom den civiliserade världen, kunna folken känna sig skyddade och trygga. 4 Till detta måls vinnande vilja de olika ländernas freds- och skiljedomsföreningar medverka; och vi äro fullt förvissade, att de män och kvinnor, hvilka arbeta för freds- och skiljedomsideernas utbredning bland folken, mera gagna sitt foster- land än de, som arbeta på att uppehålla och rotfasta det gamla barbariska krigsväsendet. 5 Väl veta vi, att krigsväsendet icke kan af- skaffas i en handvändning, och att vi nog såsom ett nödvändigt ondt ännu en tid måste uppe- hålla det så kallade »försvaret«. Men på samma gång vi medgifva detta, våga vi också påstå, att det bättre anstår den kristligt bildade kvin- nan att verka för mellanfolkligt broderskap, lagliga skiljedomstolar för afdömande af in- ternationella tvistefrågor och stadigvarande fred än förstärkande af den våldsmakt, som ändå aldrig förmår skänka land och folk den rin- gaste grad af nationel trygghet. Den kristna kvinnans mision är icke att skådas från mer än en sida. 1 Länge hade vi väntat, att Iduns redaktör skulle egna någon uppmärksamhet åt den be- tydelsefulla internationella rörelse, som i vår tid börjat hänföra ett stort antal både kvinnor och män i hela den bildade världen, och hvil- ken satt såsom sitt syfte att afskaffa krigsvä- sendet för att i dess ställe sätta mellanfolklig skiljedom och mellanfolklig lag och rätt, men vi hafva väntat förgäfves. Huru smärtsamt öfverraskade blefvo vi ieke, då vi i stället funno, att Idun tog parti för den nutida väpningsga- lenskap, som, icke nöjd med de fabelaktigt stora summor, hvilka af riksförsamlingen årligen gifvas såsom ordinarie anslag för krigsväsendet, äfven på frivillighetens väg vill än ytterligare samla medel för samma rysliga ändamål. 2 1 På intet vis! Vi äro de förste att ej blott med- gifva, utan till och med lifligt önska, det viktiga angelägenheter, som beröra den svenska kvinnans intressen, så mångsidigt som möjligt i våra spalter dryftas och belysas. -Becks anm. 2 Det gör oss verkligen ondt, om vi i denna frå- ga skulle allmänt ha blifvit så illa missförstådda som här af den ärade insändarinnan. Ha vi ej förut kommit i tillfälle att direkt uttala det, har det san- nerligen mera berott af att lämplig anledning sak- nats än af något annat; nu må det dess hellre sä- gas, och sägas rent ut: ingen kan varmare än Idun gilla och hylla den humana idé, som ligger till grund egga männen till fortsatta blodiga våldsbragder, utan att stifta försoning och frid mellan krist- liga grannfolk. Det senare bringar otvifvelaktigt mera väl- signelse och lycka öfver familjer och hem än det förra och innebär i sig en högre och ädlare fosterlandskärlek än den, som sträfvar att på råa, i bästa fall gagnlösa krigsrustningar offra sista skärfven af fosterlandets tillgångar. 6 Ele. för fredssträfvandena. Men må man blott ej för ett abstrakt ideal förmås att glömma verklighetens all- varskraf. Så länge de stora och mäktiga staterna, de grannar, som tränga oss rundt om, och som ett politiskt vindkast när som helst kan förvandla till våra fiender, rusta sig intill tänderna, så länge vore en afväpning ett lättsinne utan gränser. Intet kan vara en moder värdigare än att hos sina barn väcka och vårda människokärlekens (och den är ock fre- dens) anda, men intill dess att genom ett sådant ar- bete inifrån den allmänna opinionen så genomdanats, att en allmän, internationel afväpning blir en nöd- vändig följd, kan ej den ensamme. — allra minst den svagare — taga första steget. Ännu måste där- för de förståndiges program lyda : allt arbete för fre- dens anda, men allt nödigt skydd att arbeta i fred. Och ännu är tyvärr vapnens skydd en politisk nöd- vändighet. Red:s anm. 3 »Sorglig erfarenhet»! Har då verkligen vårt fäderneslands historia uteslutande eller ens öfvervä- gande gifvit sådana erfarenheter! Vi förneka det. Höstslask. Ett »inlägg». in okände herr Daniel F—m! Ni skref i ett af Iduns senaste num- mer om »Modernt nomadlif», om höstflyttnin- gen, hvars nödvändighet det är fruarna förbe- hållet att inse, medan skapelsens herrar, distra- herade af mångahanda omsorger, anse, att den faller öfver dem för deras synders skull, och begagna den — enligt hvad Ni delgifver Iduns läsarinnor — till att grundlägga ett litet ange- nämt utomhuslif. Jag tar mig friheten fråga Er i egenskap af författare till artikeln »Modernt nomadlif» — vår tid är ju »krafvens» och »spörsmålens» tid — hvad i all världen en af dessa skapel- sens herrar ej kan begagna som svepskäl, när han finner sin lilla våning för trång, och nät- lusten att »vifta» litet — det. är ju så det heter — kommer öfver honom? Det behöfs minsann inte, att frun ställer till flyttning för att fä honom ut, om han nämligen har kvar sin förstockade ungkarlssjäl. Nu skall jag i parentes be att få nämna, att jag är omodern nog att taga »spörsmålet» ganska gemytligt, och det om också mina ut- tryck förefalla en smula burdusa. Det plägar så gå med mig: jag låter indignerad, fast jag bara ville skämta. Det är — icke sannt — i alla fall bättre det än att ämna komma fram med ett godt skämt och servera indignation. Kan Ni verkligen tro — ursäkta min dri- stighet! -—- att dessa unga damer, hvilkas ga- sellögon och allra som täckaste uppnäsor Ni besjunger med all ridderlig elegans och sådan orygglig optimism — tror Ni, att deras gullhår eller deras ramsvarta lugg döljer små hönshjär- nor? Tror Ni icke på kvinnans intelligens, herr riddare? Tror Ni, att den unga förtjusande frun vill något hällre än reda in ett hemvarmt hörn och bona om det väl ät sin herre och man? Och när hon kommer, täck och glittande glad öfver att kunna göra lionotn en glädje, för att breda en mjuk ny matta under hans arbetsstol, är det då för mycket begärdt, om hon ber honom stiga upp ur stolen, medan hon gör det? Och bör ej han — så vida han ej är orubbligt genomträngd af den moderna läran om kvinnans underlägsenhet under mannen — under den stund han måste stå på sina ben sysselsätta sig med mera för stunden lämpliga Ett öfvermodigt trots anse vi förvisso lika dåraktigt som all rimlig »humanitet mot närboende grannfolk» lof värd. Men hvad den s. k. »garanterade neutra- liteten», när det kommer till kris, i själfva grunden innebär af garanti, det har just sorgliga historiska erfarenheter bort kunna lära oss. Red:s anm. 4 Detta är sannt. Men intill dess? Red.s anm. 6 Men dock mest de, som ej blunda med det ena ögat, medan de se med det andra. Red.s anm. 6 Hvem satte oss då att döma öfver en »högre» eller »lägre» fosterlandskärlek? Den ene ser saken från en sida, den andre från en annan. Det är dock innerst på hjärtelaget det beror. Godt, att vårt fo- sterland eger kvinnor, som äro besjälade af att så framtidens fredssådd ut i unga hjärtan med lära och föredöme. Godt ock, att de finnas, som icke anse offret för bittert, då de taga undan ett tionde från sin personliga nödtorft eller lyx till att gärda ora det land, som är dem framför alla kärt. De behöf- vas så väl, den ena som den andra. Och lyckligast synes det oss vara, där man kan komma dithän att låta hvardera saken vara livad den är. Fredssträf- vandet kan endast då få arbeta i fred, när vaksam- het mot en godtrogen själfsäkerliet håller det om ryggen. Hand i hand skola de verka, och svenska kvinnor skola binda partierna tillsamman. JRed:s anm..