Idun: 1890

58 I DU N 1800 Ett hem det är, där dina tankar alla där hvarje hjärtats känsla mäktar kalla Likt barn vid faderns knän ej känna tvång, ett gensvar fram, en högstämd vexelsång. Henrih Ibsen. till Wilhelms ära, hvarpå denne själf hof upp sin röst: »I bröder — sade han — det är min tröst, att en finns än, som spelar på min skala, då jorden snart jag skall min skuld betala.» »Ja, glada gossar!» — skrek han —»hitmed vin! Jag har en själsförvandt — i krinolin: en liten näpen tös, som i pensionen uti Karlshamn slog an den Braunska tonen.» Så tog han fram ett manuskript och »las», och under ackompagnement af glas, om hvilkas fyllning Carlo sig beflitar, vi hörde Leas allra första bitar. »Det där var kvickt och roligt — intet pjunk!» skrek nu Carlén och tog en duktig klunk. Och Westerstrand, vår Premierminister, brast ut: »det där är ju för brikollister!» »Du skall förlägga detta, bror Brudin!» sad’ Blanche. — »Kör till!» — »En skål för flickan min !» skrek åter Braun. »Jag företalet skrifver och min välsignelse på resan gifver.» Detta var den glada prolog, som för- kunnade Leas framträdande inför den lä- sande allmänheten. Framträdandet skedde medels. Småbitar på vers och prosa af Lea, försedda med förord af W. v. Braun och utkommande på Brudins förlag. 'Genom den friska och glada tonen, den blixtrande kvickheten, omvexlande med äkta kvinlig känslofmhet, som kännetecknade denna för- sta samling, blef Lea. genast vid sitt upp- trädande på den litterära banan en af all- mänhetens allra främsta gunstlingar, och hon intog inom vår litteratur från första ögonblicket sin ännu alltjämt obestridda rangplats. * * Att lemna någon estetisk analys öfver Leas författareskap, för det är här ej rätta platsen. Och en sådan behöfves väl ej heller för Iduns läsekrets. Detta författare- skap är ju, som få i våra dagar, kändt i de svenska hemmen, kändt och älskadt. 1 stället må lemnas några biografiska uppgifter om jLea. Hon föddes, dotter af tullinspektören Karl Gustaf Kjellberg och Ulrika Lundberg, d. 2 september 1830 på en liten egendom, Mar- gretelund, nära Kristianstad. Hennes upp- fostran, den bokliga nämligen, fick hon för det mesta själf sköta om. Hon var begåf- vad med ett glödande kunskapsbegär och kastade sig, tämligen både planlöst och utan urskiljning — säger hon själf — öfver hvad helst hon i litterär väg öfverkom. Hennes sunda instinkt och hennes medfödda fin- känslighet räddade henne emellertid, ur livad som ej kunde vara godt; det goda däremot behöll hon som gifven vinst. Tidigt glim- made den poetiska gnistan fram, och redan som elfvaårigt barn började hon syssla med versskrifning samt fortsatte härmed de föl- jande åren. Ett och annat, som sedan meddelats i ofvannämnda första diktsamling, måtte redan tidigt kommit i tryck. Så har jag t. ex. upptäckt, i en Göteborgspublika- tion från slutet af 1840-talet med signaturen Götha under, det ystra, litet . . . ursäkta öppenheten! . . . slynaktiga poemet »Mina kjolar». Men det var först, då Josefina var 16 år, som hon fick en verklig, upp- muntran, och detta från ett i allo kompe- tent håll, att fortsätta med sitt poetiska skrift- ställareskap. Då Wilhelm von Braun 1846 var på besök hos sina i Karlshamn bosatta föräldrar, visade man en dag för honom flere af den unga flickans poetiska försök. Skalden blef öfverraskad öfver de omiss- känligt stora anlagen och uppmuntrade den 16:åriga att fortsätta. Vid sin afresa från Karlshamn skänkte han henne Tegnérs dikter, å hvars försättsblad han skrifvit: »Denna bok, den första jag hade råd och vilja att köpa, skänkes åt den unga hopp- gifvande poetissan Josephine af en liten broder i Apolio — von Braun. Framåt, framåt, mitt vackra barn!» Boken förvaras ännu af Josefina som ett kärt och dyr- bart minne. Aderton år gammal tog hon plats som lärarinna hos en enkefru Malmberg i Jems- hög, flyttade därifrån efter ett par år till Ronneby, där hon öppnade en flickskola,- hvarmed hon sysslade, tills dess hon 1857 ingick äktenskap med d. v. telegrafassisten- ten, n. m. revisorn i tullstyrelsen Wilhelm Wettergrund. Det var 1858 som hennes första samling dikter och berättelser, såsom ofvan nämnts på v. Brauns tillskyndan, utgåfvos. De ha under årens lopp följts af »Nya småbitar på vers och prosa» (flere samlingar), »Tant Fridas minnesblad», »Blommor för dagen», »Ur tant Ullas efterlemnade anteckningar» samt en mängd strödda bidrag på vers och prosa i allehanda tidningar, tidskrifter och kalendrar. De båda senaste uppsatserna, som flutit ur hennes penna — biografien i »Idun» öfver författarinnan fru Schwartz samt skizzen »De genuina» i kalendern »Nornan» för 1890 —vittna, att hon ännu alltjämt står på höjdpunkten af sin friska alstringsförmåga. Sedan hon några år vistats å sin mans verksamhetsorter, Ystad och Kalmar, bo- satte sig fru Wettergrund i slutet af 1860- talet i Stockholm. Ett par år redige- rade hon »Aftonbladets» följetongsafdelning samt utgaf åren 1872—75 den illustrerade tidningen »Svalan», med biträde af den tidens flesta framstående kvinliga författare samt dessutom Onkel Adam, Elias Sehlstedt, Herman Sälherberg, Johan Nybom, Ridder- stad, Karl Wetterhoff, signaturen Bias, den då knappast mer än 20-årige Aiigust Strind- berg m. fl. I vår vitterhets häfder skall »Svalan» alltid bibehålla en standardplats. Man anmärkte visserligen från visst håll den tiden, att »Svalan» aldrig innehöll något demonstrativt i striden för »kvinnans sociala rättigheter». Men detta öfverensstämde emel- lertid med Leas uppfattning af lifvet. För henne är kvinnan framför allt kvinna, och först när kvinnan ej i hemmet kunnat uppnå ett verksamhetsfält, bör hon gifva sig ut på världens vimlande, oroliga marknads- plats. Åsikterna i denna sak må nu vara de- lade: säkert är, att Leas hållning i »kvinno- frågan» icke förminskat de varma sympatier, man i de svenska hemmen städse hyst för’ henne och hennes författareskap. »Jag var i går hos Lea och hennes man och söp grymt med toddy» — skref från Ystad den 10 maj 1860 Wilhelm von Braun på sitt ogenerade ungkarlsmanér till vännen Brudin. — »Hon har glas, som går ett halfstop uti, slipade och strålande som hennes egna ögon.» Leas »halfstopsglas» äro väl för länge se’n gångna all världens väg, men ögonen äro ännu hos den 60:åriga lika strålande, som de voro i ungdomens år. Huldhet och godhet blicka ut ur dessa själens speglar, och bland nämnda båda genier tittar allt som oftast fram en liten, liten satyr med skälmaktigt leende. Birger Schöldström. ÅÄ (Med 117 7 procent har Iduns postupplaga ökats från den 31 ja- nuari i fjol till samma dag i år, d. v. s. mer än fördubblats. Postupplagan, som nämnda dag i fjol utgjorde 5,554 exemplar och vid 1889 års utgång stigit till 7,709, belöpte sig nämligen nu den 31 sistl. januari till 12,091 exemplar. Prenumerationen fortfar dock ännu ovanligt lifiigt, så att postupplagan, som redan den 3 dennes ökats med ytterligare mer än 400 exemplar, i dag fredag säkerligen ej står långt under 13,000. Lägges till ofvan anförda siffror antalet af de ex., som utgå inom Stock- holm samt till utlandet, visar sig att Iduns hela upplaga för närvarande utgör 18- à 19,000 exemplar. Ingen annan tidning har ens närmel- sevis rönt en sådan uppmuntran. För denna ovanliga framgång, hvilken väckt uppseende inom hela den svenska pressen, hafva vi otvifvelaktigt att till stor del tacka våra ärade läsarinnor, hvilka med så lifiigt intresse arbetat på spridningen af »damernas egen tid- ning». Där ser man, att »för kvinnan är ingenting omöjligt». Tänken, ärade läsarin- nor, om vi skulle slå oss tillsummans och för- våna världen ännu mera genom att under årets lopp ytterligare fördubbla Iduns igyplaga! Om hvarje nuvarande abonnent blott skaffade en enda ny, så vore ju målet vunnet. Och livad blefve följden, tron I? Jo, att ldun till ett kommande år skulle kunna framträda rikare och skönare till såväl utstyrsel som innehåll. Således komma vi ju öfverens om, ärade läsarinnor, att flitigt och nitiskt arbeta hand' i hand med hvarandra — alli Ull ömsesidig nytta och trefnad. Vi å vår sida skola åt- minstone uppbjuda allt för att så mycket som möjligt gå våra läsarinnors önskningar till mötes. Med utmärkt högaktning Redaktionen.