Idun: 1891

1891 I DU N 149 men det missnöje öfver förlusten, som häraf kunnat uppstå mot hans fästmö, smälte bort som aprilsnö för solsträlarne, då vi fingo se och blifva bekanta med den älskliga varel- sen. Hon var, både hvad utseende och sätt angår, fullt värdig att få en sådan make; det erkände en hvar i närheten. Denna beskrif- ning må vara tillräcklig. Hennes föräldrar, en ämbetsman och hans maka, voro båda af- lidna, och hon var upptagen som fosterdotter hos en affärsman. När den af bruket föreslagna förlofningsti- den var förliden, hemförde Sernell sin brud. Någon förmögenhet egde ingendera af dem, men min vän hade en lön, som var tillräck- lig för en familj, helst när den ej var större. Det nya hemmet blef snart den medelpunkt, dit de intimare vännerna drogos. Här bjöds man på enkel traktering, hvad mat och dryck beträffar; men det glada och hjärtliga »väl- komna», som så tydligt stod att läsa i både värdens och värdinnans anleten, var en krydda, som satte den finaste smak på allt. Båda voro musikaliska, så att sången och musiken voro hemmastadda och flitigt öfvade i vår krets. Alla musikaliska föredrag stodo kan- ske ej så högt i konstnärligt hänseende, så- som då Kalle N. föredrog sina bond- och be- väringssånger, men då ersatte den ohejdade munterheten, hvad som understundom kunde brista i tonernas noggrannhet uti musikaliskt hänseende. Ja, så var det en annan sak, som särskildt slog mycket an på en och annan. Den lilla frun såg lika glad ut, ja, visade till och med ett uppmuntrande leende, då en och annan med cigarrmani efter Sernells råd vågade draga några bloss i förmaket. Vi hade många gånger varit samlade utom- hus till glada stunder, men ehuru ej heller då några bordets utsväfningar förekommo, kände en hvar af oss att, när vi voro sam- lade i vännens hem, likväl något finare och ädlare kringsväfvade oss. Åren gingo, och snart fingo vi då och då i den glada förtroliga kretsen mottaga ett par små, de allra näpnaste flickor, fullkomliga af- bilder, i västficksformat förstås, af vår afhållna värdinna. Så förflöt tiden. En och annan länk i kedjan lossnade, en ny knöts till, men allt var oaktadt dessa förändringar så fridfullt och lyckligt. Jag började ibland tänka: kan en sådan lycka fortfara? Det var dock natur- ligtvis mest från mina vänners sida jag då betraktade saken. Litet hvar af oss har nog i stunder af varaktigare lycka också tänkt: kan detta fortfara? Min vän hade naturligtvis som alla andre vissa fel. Jag hade icke så mycket reflek- terat öfver, hvad slags svagheter han möj- ligen kunnat ega, men det förekom mig, som om han varit något sorglös i vissa saker. Icke så, som att han försummade något; visst icke. Men han tog orden : »När hvar och en sin syssla sköter, så går oss väl, ehvad oss möter», han tog kanske dessa ord i för in- skränkt betydelse, ty »syssla» betyder ju här ej blott det arbete, vi skola utföra för an- dras räkning, däri innefattas ju ock i sin allra största omfattning omsorgen om oss och de våra. När vi en dag som vanligt sutto midt emot hvarandra frågade jag honom: »Gustaf, tänker du riktigt på de dina?» Han såg upp, först med en högst förvå- nad min, men strax efter smålog han. »Hur tror du själf,» sporde han. »Tror du jag för ett ögonblick kan förgäta dem, som äro mig så kära?» »Förlåt min något ogrannlaga fråga,» fortfor jag. »Nog vet jag, att den, som är så lyck- lig och eger en sådan familj, ej glömmer den. Men jag menar på annat vis. Har du tänkt på de dina så, att du ställt och ordnat för dem, att de ej komma i nöd och svårigheter, äfven om du skulle falla ifrån?» Han blef åter allvarsam och svarade: »Jag arbetar af alla mina krafter för att skaffa dem ett angenämt och sorgfritt lif. Några skulder, som jag hade från mina första år, då jag nästan ingenting förtjänade, har jag snart afbetalat. Men lägga ihop något har jag ej ännu kunnat, men om några år får jag löneförhöjning, så att jag kan samla nå- got; jag hoppas att då kunna »lägga något på kistbotten» också, som man säger. Nu, när jag efter bästa förmåga arbetar samt lef- ver ordentligt, har jag väl skäl och rätt att hoppas det bästa.» »Men hoppet kan bedraga.» »Visserligen, men tusen sinom tusen lefva därpå, och det får äfven jag lof att göra i detta fall, då ej annorlunda kan ske. Jag är ju också, Gud ske lof, frisk och stark.» Han böjde sig ned, tog med ena handen en bredvid stående tung kontorsstol i foten, lyfte den på rak arm och såg småleende på mig. »Jag vet, jag vet min bäste vän,» sade jag. »Men äfven eken kan i sin styrkas dag krossas af blixten. Förlåt, att jag är envis och talar vidare om saken, men du borde lif- försäkra dig! Om du då skulle dö, så hade ju dina efterlefvande ett på säkraste sätt pla- ceradt kapital att lyfta. Och penningarnes värde mångdubblas, när de komma en i han- den vid dylika tillfällen.» »Jag ser nog och förstår, att du menar väl,» svarade han, »och har äfven tänkt på saken. Jag skall också taga en lifförsäkring om några år. Nu kan jag det ej; ty en för- säkring kostar penningar, och jag kan ännu ej aflägga beloppet, utan att göra inskränk- ningar, som både jag och min hustru skulle känna. » »Om så behöfves, så gör inskränkningar då,» sade jag. »Din fru skall gå in därpå, om hon får reda på förhållandet, och ingen af . dina vänner skall öfvergifva dig för en sådan sak. Därför--------» Vi talade en stund om saken. Jag sökte anföra både skäl och exempel; men Gustaf stod ej att öfvertala. Jag ville dock ej af- stå från mitt förslag. Därför vände jag mig en dag, då hans fru och jag voro ensamma, till henne och sökte på bästa sätt utveckla de skäl, som talade för en lifförsäkring. Hon lyssnade uppmärksamt och lofvade att tala vid sin man. Några dagar därefter, då vi åter sutto på vår arbetsplats, vände sig Gustaf till mig. »Du har talt vid min hustru om samma sak, som du för några dagar sedan talade om med mig. Hon var envis, den lilla ungen, och det var rätt svårt att få henne till räson ; först sedan jag allvarsamt föreställt henne och framhållit de umbäranden, som utbetalnin- garna till premierna skulle ålägga oss, gaf hon med sig. Jag ber dig, tala ej vidare om något dylikt med henne, ty hon var verkli- gen uppskakad. Jag vill ock säga dig, att vi beslutit, att jag om tre år skall försäkra mig.» Jag förstod nog, att han i sin envishet uti denna punkt gjort myggor till kameler, små- stenar till berg, och på så sätt skjutit sin hustrus önskningar i saken å sido. Emeller- tid ansåg jag mig nu ej böra göra något nytt försök. Den lilla svallvåg, jag till följd af min förtänksamhet upprört, hade åter lagt sig; allt var gladt, och på framtiden tänkte man ej mer, än hvad som var alldeles nödvändigt. Gustaf hade hyrt ett litet sommarnöje uti Saltsjön, och dit kommo äfven vi, husets när- mare vänner. Vid utresan dit en ruskig efter- middag på eftersommaren hade Gustaf förkylt sig, ehuru missödet ej var af svårare art. Han var endast litet »hängsjuk», som man säger. En dag, då vi voro på arbetsrummet, sade han åt mig, sedan han suttit tyst en stund : »I den här lilla krämpan har du fått en kraftig bundsförvandt, hvad lifförsäkringen an- går. Missödet hade ju kunnat vara allvar- sammare, och jag... Ja, vet du, jag lifför- säkrar mig och går strax till läkaren.» Jag kände mig riktigt glad öfver detta besked och lyckönskade min vän därtill. Efter något mer än en timme kom han åter: han var då allvarsam och såg mycket orolig ut, »Så förargligt,» sade han, »läkaren bad mig dröja några dagar. Han kunde icke lemna mig ett rent och dugligt betyg,» sade han, »förr än det här onda upphört. Men det var bara något tillfälligt, som snart skulle gå öfver. När så skett, går jag dit igen. Bara lugn, sade han.» Nåja, detta var ju, som sagdt, litet förarg- ligt, men också öfvervinneligt. Jag sökte hålla min vän vid godt lynne. Nu var det Gustaf, som med både ifver och otålighet motsåg den stund, då försäkrin- gen skulle kunna afslutas. »Jag är verkli- gen litet orolig,» sade han till mig. »Tanken att jag skall falla ifrån, och min hustru och mina barn skola stå nödställda, lemnar mig ingen ro.» Så var det ock; just hans oro gjorde, så sade äfven läkaren, att det onda höll i sig. Jag talade vid ett par läkare i andra försäkringsbolag, jag uppvaktade per- sonligen direktören i en sådan försäkringsin- rättning: någon försäkring kunde ej ske un- der närvarande förhållanden; vi stodo rådlösa. Sorg och själfförebråelse gnagde på min så käre väD, så att han blef verkligt sjuk; kunde han blott vara lugn och nöjd, så fanns in- gen fara, men annars... Vi kunde då intet åtgöra. Det tycktes blifva värre. Den sjuke utfor, nästan så ofta jag såg honom, i de bitt- raste själfanklagelser. Han ansåg sig hafva varit den lättsinnigaste usling, som ej lydt mitt råd, som nedtystat hustruns bekymmer med falska tröstegrunder. Hon visade sig modig i sjukrummet, sökte trösta och hjälpa, men de bleka kinderna, de förgråtna ögonen skvallrade om, hvad hon bar inom sig. När jag råkade henne i enrum, brast också hennes förtviflan mer än en gång lös. Hvarför hade hon icke hållit i sig med sina öfvertalnings- försök? Det hade ju varit hennes skyldighet. Hade hon icke släppt efter i detta fall, skulle hennes man nu varit fri från sin förtärande oro och frisk för länge sedan. Och nu, hur ginge det! Hennes barn! Och hon, hvems var felet! Hvad jag sålunda såg och erfor, var hjärtslitande, och jag kunde intet, intet göra! Så kom en ännu sorgligare dag. Läkaren underrättade mig i hemlighet om, att sjuk- domen tagit en svår vändning. Ännu kunde dock ingenting med säkerhet sägas. Men oron och sorgen äro förfärliga, när de stå i förbund med döden. Om några dagar visste vi, att hoppet var slut. Den sjuke och hans hustru måste underrättas därom. Jag vill ej, jag har ej hjärta att söka skil- dra, hurudana dagar, som nu följde. Det lugn, som resignation och tro skapa, vanns