Idun: 1891

1891 IDUN 151 Målningen framskred fort, sedan ändtligen resolution fattats, och snart stod skåpet färdigt uti sin nya glänsande skrud. Men nu började en diskussion om, hvarthän det skulle flyttas. Slutligen gick Bella seg- rande ur striden. I detsamma inträdde Claes och ögonblickligen fattande situationen, utro- pade han mera sanningsenligt än diplomatiskt: »Hallå Werenius, det var ju det jag skref till dig, att Bella visste, hvar skåpet skulle stå». Tablå! Claes hastade ut, högst förlägen; Werenius fick plötsligen mycket att syssla med det om- tvistade skåpet. »Hvad menar han väl?» frågade Bella oskyl- digt. Hon förstod sammanhanget mycket tyd- ligt och njöt utaf Werenius’ skuldmedvetna ut- seende. Claras inträdande med ett bref i handen räddade honom från att svara. »Här är en bjudning från Yråröd till mid- dag i morgon. Jag har antagit för oss alla fyra. Ekenhjelm är återkommen från Egypten och är nu där på besök, hör du Bella», säger Clara med ett litet elakt småleende. Werenius spetsade öronen bakom sitt skåp. Han kände nog Ekenhjelm. »Den fördömde rikskurtisören, han skulle nog o. s. v.» mum- lade han. »Det gläder mig verkligen att åter få träffa honom», sade Bella, som sett Werenius’ mörka min och naturligtvis var färdig att genast draga nytta däraf. * * * En stor sval matsal med mattbelagdt par- kettgolf. Sommarsolen var utestängd medels tunga draperier och rummet upplystes däm- padt af spetsbehängda lampor. Luften var upp- fylld af vällukten från den mångfald af Gloire de Dijon, som i låga silfverskålar prydde mid- dagsbordet. Dinern nalkades sitt slut, och stäm- ningen var mycket animerad. Werenius hade, mörk i hågen, nnder hela middagen betraktat Bella, som af Ekenhjelm förts till bordet och med denne underhållit en särdeles liflig konversation. De adjektiver, hvarmed Werenius, under denna jämförelsevis korta tid, uti tankarne för- sett Ekenhjelm, voro rent utaf häpnadsväckande uti såväl kvantitativt som kvalitativt hänseende och voro ett ej vidare vackert vittnesbörd om häradshöfdingens mänskovänliga sinnelag. Bella var intagande, klädd uti en ljus silkes- dräkt, som i mjuka veck föll kring hennes smärta gestalt. Slutligen såg Werenius henne taga en ros och lemna den åt sin kavaljer, hvilken med hänryckning fäste den uti sitt knapphål. Yår häradshöfding skar tänder utaf raseri och svor ve och förbannelse öfver denna koketta varelse, som snart skulle lyckas att göra honom svartsjuk som en turk. Senare på aftonen dansade man, men We- renius hade uti sin förbittring gått ut i par- ken för att ensam med cigarren få gifva luft ät sina känslor. »Werenius, hvar är du?» hördes Järnfält ropa. »Du måste komma in för att dansa; damerna fråga efter dig; för resten är du bra ohöflig, som så här undandrager dig dina ka- valjersplikter. Kom nu ! » Werenius åtföljde honom motvilligt och in- trädde i salongen just i rätta stunden för att se Bella dansa förbi med Ekenhjelm. Han bet sig förargad i läppen och uppbjöd Clara Järnfält samt visade sig så pessimistiskt och sa- tiriskt anlagd under denna korta stund, att hon förvånad blickade upp på honom, men då hon följde riktningen af bans blickar och såg Bella inbegripen uti en liflig flirtation med Ekenhjelm, förstod hon sammanhanget och hade svårt att dölja ett småleende. Werenius’ sinnesstämning var ej afundsvärd, men han lugnade sig något, då vid hemfärden Claes på ett högst märkvärdigt sätt intrigerat sig själf och sin hustru på det främre sätet uti den lätta jaktvagnen, då naturligtvis Bella med häradshöfdingen fingo placera sig bakom. Hvar och en försjönk uti sina egna tankar, såsom det ofta händer, när man efter flere timmars oafbruten sällskaplig konversation åker hem en varm sommarnatt. Bella tänkte på Ekenhjelm och kunde ej undgå att jämföra honom med Werenius, en jämförelse, som, trots allt hennes koketterande med den först- nämnde, utföll till den senares fördel. Hon tyckte egentligen utmärkt bra om Werenius, satte värde på honom, hade lärt sig att upp- skatta och högakta hans många goda egenska- per, och när hon nu ändå en gång skulle gifta sig, ty det måste hon ju antagligen, så kunde hon lika så väl taga honom som någon annan. Men att Claes skulle få rätt, det var harmligt, och därför hade hon ju visat sig så intresse- rad af Ekenhjelm, fastän hennes hjärta sved vid tanken på häradshöfdingens kval. (Forts. o. slut i nästa n:r.) As Liten efterskörd från svenska skaldinnors blomparterr. För Idun af Birger Schöldström. III. Grefvinnan Berger. g n framstående svensk författare* har sagt, att man kanske kan finna det vara att gifva för mycken vikt åt en enda visa, då man lemnar lefnadsuppgifter om den, som i det hela icke utfört någon annan vitter bedrift än diktat den. Därtill drista vi oss svara, att, så framt diktarstil mates med annat än längd- mått, en populär visa alldeles icke utgör nå- gon ringa vitter bragd. Atterbom säger ock, som vi vilja minnas, att »Ich denke dein» är en större gärning än den stora literaturhisto- rien af Gervinus. Under det inom poesiens öfriga arter talang och konstnärligt förstånd till viss grad kunna insättas i stället för ur- sprunglig danande kraft, minskas inom lyriken dessas betydelse, under det å andra sidan for- dringarna stegras på den primitivare kraften, den första af skaldens egenskaper. Till att frambringa ett äkta poem fordras en élan, af hvilken icke många äro mäktiga, och dess po- pularitet betyder så till vida mera än andra vittra alsters, som dess oäkthet lättare ertap- pas, därför att det är så föga sammansatt. Må penningmannens namn utplånas, hans, som blott lefde för sig själf — han hade godt, medan han lefde — men ett minnets tack åt den, som kännt för andra och utsjungit, hvad han erfor djupare än de! Dessa reflektioner äro närmast fällda i an- ledning af den kända visan »Lilla, vackra flicka, om du vill, hörer dig mitt hela hjärta till», författad 1824 af den vermländske prest- mannen Bernhard Alstermark — hvilken, i förbigående sagdt, ju gamla vermländingar säga stått delvis modell till Gösta Berlings bild—; men de kunna delvis äfven tillämpas på en annan af de på sin tid allra populäraste sven- * Bichard Bergström: Literatur o. Natur, sid. 162. ska visorna, hvilken ännu alltjämt aftryckes i våra större vissamlingar samt säkerligen ännu lefver på mången åldrig kvinnas läppar, ett känsligt och melodiskt minne från barndomens eller ungdomens tid, den tid, då till pianots eller helst guitarrens accompagnement ljöd: Mossbelupen hydda står vid Heklas fot ; mörka granar skydda den mot stormars hot. Men där inne — sorgsna minne — lifvets storm en ros bröt af! An vid strand vi finne kors på Idas graf... »Kors på Idas graf» är väl det enda af Charlotte Bergers för en 40 à 60 år tillbaka så rikligt inom den periodiska pressen kring- strödda poetiska blomstergåfvor, som numera lefver och i en framtid kommer att lefva. Framför oss å arbetsbordet ligger emellertid en prydligt inbunden volym : samling af bortåt 150 poem i manuskript af Charlotte Berger samt originalbref från henne till den bekante journalisten Paul Fritz Mengel, sprittande kvicka och spirituella bref, men af väl enskild natur att offentligen kunna intressera — en unik sam- ling, tillhörig grosshandlaren C. M. Carlander i Stockholm. Som sagdt, brefven äro af ringa intresse för allmänheten, men af poemen torde ett och annat förtjäna ätergifvas, t. ex. nedan följande, hvilket så att säga är ett åpropos för årstiden; sista versen är en hyllning åt minnet af författarinnans broder, grefve Otto August Cronhjelm, en af sin tids mest upp- märksammade män, född 1800, löjtnant vid sjöartilleriet, en af de främste riksdagstalarne inom det första ståndet, riddarehusdirektör, ordförande bland fullmäktige i riksgäldskonto- ret, död af kolera i Stockholm 1834. Till Blomsterkrukorna i mitt fönster, i mars månad. Vintern sorgligt kring min boning hvilar, frostig drifva öfver fältet rår, och man hör den kalla stormens ilar ; men uti mitt fönster är det vår; blomman där med vårens färger prålar, grönskan står så frodig där, så rik, och för ögat alla dagar målar mången aning frisk och sommarlib. Passifloras rika krans, så nära kring det hvita korset delar sig, om odödlighetens hopp och ära mången gång den gladt påminner mig; fritt snöflingorna må slå mot rutan, sorgens pilar nå mig i sitt lopp! Ack, hvad vore detta lifvet utan religionens tröst och ljusa hopp? Obemärkt vid passifloras sida står resedan, anspråkslös och mild, för att ambraljufva ångor sprida ifrån ytans tomma fägring skild; lik välgörarn, som i tysthet skänker vård och hjälp i nödens ögonblick ocb, då han det goda gör och tänker, döljer sig för tacksamhetens blick. Stolt resedans granne, höga lilja, skjuter du din rika stängel där! Drottningtiteln blomstren dig bevilja, och en kunglig sinnebild du är. Oskuldens och fridens hvita ängel, dubbla egenskaper har du fått, vällukt doftar från din vackra stängel, du ej bländar våra ögen blott. Med kanariefågelns sång du höjer, gula nejlikstånd, din stängel opp, som för blommans rikedom sig böjer, festligt omhvärfd utaf knopp vid knopp. Lik en lycklig mor bland barnens skara, då på dem hon blickar ned så huld, tyckes blomman stolt och fåfäng vara öfver sina rika knoppars guld.