Idun: 1891

1891 IDUN 2ß3 Barnmorskorna, hvilkas antal i själfva ver- ket enligt senaste offieiela uppgift (1889) upp- gick till omkring 2,508, däraf 177 i huf- vudstaden, ha under de senare åren börjat organisera sig i syfte att höja kåren i alla afseenden. Man har därför bildat barnmor- skesällskap i de flesta större städer och or- ter. Flere af dessa sällskap fungera dess- utom som sjukkassor. Det första sjuksäll- skapet bildades i Göteborg 1885, det andra i Stockholm 1886. Kåren har ock sitt eget pressorgan »Jordemodren ». * * * Barmorskan har ett stort ansvar, icke al- lenast moraliskt, utan äfven juridiskt, och hon kan ställas till åtal, där hon icke med skicklighet eller nit uppfyllt sitt kall. An- gående ansvarslagen för barnmorskor hänvis- sas till reglementet af den 28 nov. 1856 med senare ändringar. Intill 1887 skulle barnmorska äfven vara edsvuren. Men i anledning af riksdagens skrifvelse till k. mt den 8 mars 1886 om af- skaffande af vissa eder borttogs barmorskeeden den 13 juli 1887 och ersattes af en enkel erinran om med yrket förenade åligganden och ansvar. Smånotiser från kvinnovärlden. Fru Emilie Flygare-Carlén, den fräjdade författarinnan, ingick den 8 dennes i sitt 85:te lefnadsår och fick med anledning däraf under da- gens lopp mottaga besök af släktingar samt när- nare och fjärmare bekanta och vänner. Fru Car- léns helsotillstånd är i betraktande af hennes höga ålder ännu tillfredsställande godt, och efter den förlidet år vidtagna ögonoperationen har hon i så pass grad återfått sin syn, att hon, om än dun- kelt, kan urskilja föremålen i sin omgifning. * Kvinna läroverksadjunkt. Domkapitlet i Linköping har förordnat fil. kand. fröken Helga Linder (dotter till aflidne domprosten Linder) att under instundande hösttermin uppehålla en ledig adjunktur i svenska och tyska språken samt ma- tematik vid högre allmänna läroverket i Vestervik. Detta torde vara första gången svensk kvinna fått förordnande alt vara adjunkt. * Svenska kvinliga missionärer i Afrika. Till missionsstationen Oskarsberg i Sydafrika åter- vände nyligen fröken Ida Jonathanson efter ett års tjänstledighet för att å nyo öfverlaga missions- skolan därstädes. Fröken Hedvig Posse, som i nära 4 år förestått Oskarsbergs barnhem för kaf- ferflickor, har erhållit ett års tjänstledighet och anlände efter en lycklig resa till London den 2 dennes. Fröken P. kommer under vistelsen i hem- landet att genomgå en kurs i sjukvård för att yt- terligare utbilda sig för arbetet påmissionsstället. * / sitt 100:e år ingick i onsdags fru Anna Beata Horner i Skuttunge, enka sedan 1851 efter komministern därstädes J. H. Horner. Oaktadt den höga åldern, är hon ännu hvarje dag i verk- samhet samt eger sina själsförmögenheter i full besittning, om ock hennes syn är temligen försva- gad. Den lyckönskningsskål, som under aftonens lopp utbragtes för den gamla af 85-årige prosten P. Pettersson i Björklinge, besvarades af henne med reda och sammanhållning. Småstadslif. En verklighetsskildring för Idun af C- 0. Gumælius. (Forts. o. slut frän föreg. n:r.) »^XDet skulle vara mig kärt, om brytningen kunde försiggå med så litet uppseende som möjligt, och jag återkommer därför till min plan, att jag reser härifrån i middag. Det ser naturligare ut för mig, som har affärer om hand, att blifva borlkallad per telegraf,» »Och hur länge behöfver jag stanna kvar?» frå- gade Isabella. »Så länge du själf önskar», svarade grefven, och tilläde bittert: »då jag ej kommer tillbaka, är det ju ingenting, som kvarhåller dig här.» »Nej, det är sannt.» »Så snart jag kommit till Göteborg, skall jag göra min uppvaktning hos din far och återlemna ringen. Sedan reser jag väl bort under någon tid och skall dessutom försöka att få min verk- samhet förlagd till en annan plats.» Isabella gjorde en bifallande böjning med huf- vudet. Allt var nu sagdt och hade ju gått så lätt och lugnt, som hade det blott varit fråga om en helt vanlig öfverenskommelse. Ingen tvist, inga tårar, och nu återstod blott att gå, han till telegrafen, hon ... ja, det gjorde henne detsamma. Hon tyckte sig aldrig mer kunna få intresse för något. Men ändokk gingo de ej, utan sutto där tysta, så nära och dock så skilda. Slutligen bröt Nils tystnaden. »Förlåt mig, Isabella», sade han, »skulle det vara ogrannlaga att fråga, hvilken den innersta orsaken till detta steg är? Naturligtvis kan det ej uteslutande hafva kommit af min önskan, att du ej skulle sysselsätta dig så mycket med den där herrn. Det faller mig icke in, att du hyser något som helst intresse för honom.» »Nej, visst inte», svarade Isabella liknöjdt. »Jag hade ej heller ens märkt det eller brytt mig därom, om ej Blenda gjort mig uppmärksam därpå. Då tänkte jag ...» »Blenda», afbröt flickan. »Ogillade äfven hon det? Men hvarför sade hon då ej själf till mig därom? Hon kunde väl förstå...» hon hejdade sig och mumlade resten för sig själf. »Huru?» utropade Nils. »Skulle Blenda passat bättre än din fästman att gifva dig ett råd? Äro ni så goda vänner?» »Ja», svarade Isabella lifligare, »hon har varit den enda, som på sista tiden alltid visat sig vän- lig och deltagande mot mig. Jag tror, att hennes råd varit förestafvade af verklig vänskap.» Nils blef allt mera förvånad. Det var ju hon, som alltid påpekat fästmöns fel och därigenom ytterligare förvärrat saken, ty Blenda hade genom det högmodigt ringaktande sätt, hvarmed hon fram- ställt sina anmärkningar, alltid retat honom till onödigt stor häftighet. En tanke, som han likväl knappast ville gifva form, kom honom att fram- kasta frågan: »Har hon talat om mig? Gifvit nå- gra råd ... ?» Då Isabella tvekade, dröjde med svaret, tillfogade han allt lifligare: »Dölj ingen- ting för mig. Det är ju om min egen syster det är fråga, och ditt svar är kanske viktigare än vi kunna ana.» »Ja, jag vet ej egentligen, hvad jag skall säga», började hon villrådig. »Hon har ej sagt något annat, än hvad jag bort förstå af mig själf. Att ditt val öfverraskat din släkt, och att du nu må- hända därför kände dig missnöjd, det brydde jag mig ej mycket om, helst hon helt vänligt tilläde, att de, sedan de lärt känna mig, fullt försonat sig med det skedda, och jag, kanske allt för djärft, vågade hoppas att kunna värdigt fylla min plats som din hustru. Hennes antydningar om ditt nå- got häftiga lynne och din oböjliga herrsklystnad behöfde jag ju ej heller, då jag dagligen såg nya bevis därpå, och för hennes välmenta råd att för den framtida husfridens och lyckans skull afsäga mig all egen vilja, kan jag blott vara tacksam, ehuru jag insåg min oförmåga till ett dylikt offer.» Genom uppräknandet af alla dessa oförrätter, hade hon talat sig varm, och hon kände en viss till- fredsställelse öfver att hafva fått säga honom detta utan omsvep. Nils trodde knappast sina öron. Att hans egen käraste syster, hans barndomsvän, den med all sin stolthet så milda, älskliga Blenda skulle kun- nat göra sig skyldig till en dylik dubbelhet! Ty han förstod nu allt. Med sin kännedom om hans karaktär var det henne lätt att reta upp honom, och sedan hade hon skrämt Isabella för hans vilda, oböjliga lynne. Men på samma gång bör- jade ett svagt hopp att uppstiga inom honom. Om han kunde förmå Isabella att förstå honom rätt, att fatta det hans häftighet blott låg på ytan, och att det var långt från hans tankar att vilja kufva henne, att han i själfva verket önskade i allt göra henne till viljes, samt slutligen att det blott varit olyckliga tillfälligheter, som nu låtit honom framstå som en tyrann. Visserligen finge systern uppoffras, men hon hade genom sitt hjärt- lösa uppförande ej gjort sig förtjänt af bättre. Han började därför med af undertryckt rörelse darrande röst: »Vill du vara god och höra mig med lugn en stund. Du har framställt en svår anklagelse mot mig, och jag bör ju försvara mig. Du har sagt, att jag varit hård och fordrande, och jag medgif- ver det. Jag går så långt, att jag erkänner mig ibland hafva brukat ord, hvilka icke anstått mig, och som jag aldrig förr nyttjat mot någon kvin- na ... jag har alltid ångrat dem, då det varit för sent. Men jag har till detta mitt uppförande blif- vit retad på ett sätt, som du ej kan ana. Du vet redan, att Blenda förorsakade min häftighet i går, men du vet ej huru. Då hon fann, att jag ej brydde mig om ditt lilla koketteri med doktorn, drog hon först fram sällskapets klander och in- blandade slutligen min mors namn. Då gaf jag vika... märk, att jag gaf vika för hennes allvar- liga framställningar. Hvem klagade på eftermid- dagen, att mamma ej fick sofva för din musik? Blenda! Du har kanske ej märkt, huru ömtålig jag är, när det gäller min mor, men Bienda vet det. Hvem har alltid uppfångat och, så att säga, fastslagit samt sedan utlagt de yttranden, som du stundom i skämtande öfvermod fällt? Blenda och åter Blenda. Och så har det varit sedan första stund. Påminn dig vårt skämt om vår lilla antika stad. I annat fall skulle jag hafva skrat- tat däråt, nu blef jag ond däröfver, sedan Blenda fått göra sina reflektioner. Jag inser alltsammans nu. Och under tiden utlägger hon min retlighet, mina utbrott af dåligt lynne därhän, att jag af dig skulle fordra en slafvisk lydnad, hon sätter din stolthet mot min så kallade herskfystnad och står slutligen vid målet, då du bryter vår för- bindelse.» Man ser, att grefven ej var jurist förgäfves. Han förstod att kombinera och draga slutsatser. Isa- bella hade till en början med dof likgiltighet lyss- nat till honom, men allt efter som hans tal fram- skred, blef hennes intresse större, hennes ögon fästades med häpnad på hans allvarliga drag, och då han nu gjorde en paus, öppnade hon läpparne för att svara. Han förekom henne likväl och fort- satte, nu anslående en ton, som trängde djupt ned i den upprörda flickans hjärta. »Men en sak hade hon ej tagit med i räkning. Hon litade på, att min stolthet skulle förbjuda mig att söka en förklaring, skulle bringa mig att med ett sken af likgiltighet foga mig efter din ön- skan. Men», tilläde han, och rösten antog en allt varmare klang, »hon anade ej, att stoltheten smäl- ter som snö för den uppriktiga kärleken, och alt jag af ingenting i världen skulle låta afhålla mig att söka kvarhålla min lefnads lycka, då den ho- tade att glida mig ur händerna. Icke sannt», fortsatte han och fattade den unga flickans hand, den hon efter ett svagt motstånd lät honom be- hålla, »du älskade mig ju förr? Icke kan väl denna kärlek så hastigt bafva slocknat? Du vet nu, hvad som trängt sig emellan oss . . . unna mig tid att öfvertyga dig om, att din fruktan varit ogrundad, alt jag ingenting högre önskar, än att min älskades framlid må blifva lika ljus och le- ende, som vi alltid utmålat den.» Han hade smygt sin arm omkring hennes lif, och hennes hufvud hvilade nu vid hans bröst. »Jag önskar ju ingenting högre», hviskade hon, »än att få vara hos dig. Men», tilläde hon och höjde de tårfulla ögonen mot honom, »var vänlig mot mig. Jag har ju alltid varit van vid kärlek från de mina och kan ej lefva den förutan I» Han bortkysste tårarne. * * * Vid frukosten voro de förlofvade stilla och all- varliga. En sömnlös natt fick bära skulden för Isabellas rödkantade ögon och bleka kinder. Un- der förevändning att hon behöfde hvila, drog hon sig genast tillbaka till sitt rum och reglade dör- ren för att få vara ostörd. Nils åter lånade sin brors häst för att rida ut till Eriksborg. Då allt nu åter var godt, förlät han gärna Blenda hennes lilla intrig, som blott tjänat att ännu fastare förena honom med fäst- mön, sedan de, kanske för första gången, talat allvarligt med hvarandra. Men då han nu lug- nare tänkte på systern, väckte hennes sinnestill- stånd hans oro. Denna dubbelhet, detta intrig- spel, som ej kunde hafva annan orsak än ett van-