Idun: 1891

316 IDUN 1891 sig andas ut sedan dess och kommit ifrån kammarvärmen. Stackars ni små flickor, som stå och an- das och andas på den frusna rutan för att få titta ut i lifvet. Frosten smälter inte, förr än de där gamla förmultnade fördomarne om barnslig undergifvenhet och lydnad för- vittra. » Hillevi satt stum. Hennes blyga, kvin- liga väsen berördes pinsamt af denna stor- mande vårflod. Hon hade tänkt sig något helt annat. Något, som legat gömdt ända sedan de allra första ungdomsåren i hennes själ, och som hon oförfalskadt bevarat. Hon hade gömt på sina minnen som på he- liga reliker och tänkt, att de skulle genomgå dem tillsammans. Nu vågar hon ej framdraga ett enda. Han hade växt ifrån minnena. För att ändå säga något frågade hon: »Har du det bra nu?» »Bra, ja, det beror på, hur man tar det. Jag har nog för att hvarken behöfva svälta eller frysa. Jag kan tillfredsställa en och annan nyck, men inte är det, hvad jag be- gär af lifvet. Du talade om våra luftslott från den tiden, då du var drottning »Wi» och jag kung Erik. Löjligt ändå, när man tänker tillbaka på de där barnsligheterna. Yi skulle bli ett par och ständigt lefva i lycka och frid, och så skulle vi bli fattiga, men det skulle inte störa vår lycka. Tänk ändå, du, så dumma vi voro.» »Hvarför det?» Frågan kom hastigt, skyggt. »Därför att det är ju en ren omöjlighet, bara tanken på att sammanbinda två männi- skor för ett helt lif är ju vidrig, frihets- mördande.» »Du har blifvit en riktig frihetshjälte.» Hon log, ett leende så blekt och matt som oktobersolsken. »Ja, frihet och sanning, det sätter jag högst; kärlek och vänskap och sådant där slidder och sladder är bara humbug.« Det kom en känsla af innerligt deltagande öfver Hillevi. »Du har visst lidit mycket, » sade hon vekt, »du är så bitter.» »Misstag, kära lilla kusin, jag har blott blifvit förnuftig och lärt mig, att lifvet är föga afundsvärdt att ega, men drägligt nog om man inte styltar upp det på romantiska fraser. Tror du inte jag har rätt?» »Jo, kanske.» »Suckar -du öfver det?» Erik skrattade. »Nej vet du, tragiskt ska’ man inte ta det. Men hur mycket är klockan ? Tror du tant snart kommer hem?» . »Jag vet inte; är det några affärer du har att uträtta, så kom igen till middagen. »Ja tack, får jag det. Farväl då på en stund.» Han reste sig upp, lång och ståtlig, och gick, sedan han hjärtligt tryckt hennes hand, mot dörren. När Hillevi blef ensam, satt hon länge, nästan som förstenad. Det hade kommit så hastigt, så oväntadt allt detta, och det gjorde så fruktansvärdt ondt i hennes älskande, tro- fasta hjärta. Det var, som hade han krossat det med en sten. Hon reste sig långsamt och gick fram till salongsbordet, tog albumet och slog upp Eriks porträtt, sådan han var som yngling. Det kom ett passioneradt uttryck i hennes ögon. Hon slet häftigt ur porträttet och satt länge ofrånvändt, blickande på det. Barnsligt ljufva, oskuldsfulla episoder drogo förbi i hennes hjärna som försvinnande skuggestalter. Hon sökte ej längre kvarhålla dem. Farväl, farväl. Hvad hon gömt på och längtat efter att få återkalla, egde ej mera något värde. Det var så tomt och kyligt inom henne. Med en förtviflad rörelse vek hon tillsammans bil- den och ref den midt itu, så i ännu mindre bitar, systematiskt, utan att veta utaf det, och kastade bitarne i kakelugnen. I samma ögonblick kom modem in. »Hvad gör du, barn? Här är ju nyss skjutet, det blir os utaf det där.» »Tror mamma.» Hillevi såg upp med en underligt frånvarande blick. »Ja visst. Har det varit någon här, me- dan jag var ute?» »Ja, Erik.» »Erik, åh är han i Stockholm?' — Nå, du barn, är han mycket förändrad?» »Ja.» »Är det inte till sin fördel?» »Jo, han ser bättre ut.» »Det var fasligt, hvad du låter likgiltig, Hillevi lilla, är du så glömsk mot barndoms- vännen?» Hillevi satt med hufvudet stödt i handen. Hon svarade sakta: »Ja, jag tror, jag har glömt alltsammans nu.» Hon böjde sig ned för att taga upp en bit af porträttet, som fallit på golfvet, och kastade den häftigt, liksom rädd att modern skulle se hvad det var, in i glöden. Hennes hand, som darrade af sinnesrörelse, kom lik- väl vid den ovarsamma rörelsen för nära de brännheta luckorna. Hon drog hastigt undan den och började nervöst gråta. »Hvad är det, Hillevi?» frågade modern ängsligt. »Jag brände mig!» Det var ett bortklemadt, misshandladt barns hejdlösa smärta i Hillevis bittra snyftningar. Öfver hennes väg hade plötsligt bredt sig en mörk skugga af svikna förhoppningar, gäc- kade illusioner, och det var därför hon grät. Det lilla brännsåret fick dölja det stora, som sved inom henne, och hvilket kanske ej skulle läkas, förrän åren lagt sin förslappande tyngd öfver det unga sinnet. Ett skönhetsmedel. S emma, verkligen hemma igen, jublade jag förtjust, då jag efter min sommarutflykt åter befann mig hemma i min stilla, bekvämt inredda lilla bostad. Nu kunde lifvet åter börja sin gamla vanliga gång med sina behag och små be- kymmer. Åh, hvilka ansträngningar och obekvämligheter hade jag ej fått. underkasta mig under min »rekrea- tionsresa» ! Att klättra i bergen i 35 graders värme, att dricka mjölk ur osnygga kärl, framräckta af ännu osnyggare händer, ty många vidtberyktade säterjän- tor, som förstå att jodla så melodiskt och koka så aptitligt, äro som mycket annat blott en skön illu- sion. Och har man ändtligen med yttersta energi oeh kraftansträngning arbetat sig upp ^till toppen af en gigantisk bergkoloss och hoppas, såsom handbo- ken lofvar, att finna en öfverraskande romantisk, för- tjusande utsikt, hvilken håller en skadeslös för all möda ... så hvad ser man väl: dimma, endast dimma. I sanning öfverraskande romantiskt. Och sedan det tidiga uppstigandet, den sönderbråkade kroppen! Men nu var jag återigen hemma. Allt omak var öfverståndet, och snart skulle minnet blott framkalla de angenämaste bilder, de mest förtjusande episoder. Men i morgon skulle jag då alldeles säkert sofva — sofva tills — ja, tills jag vaknade, och ingen soluppgång eller klockringning skulle hindra mig att hängifva mig åt den så länge försakade njutningen att ligga länge pä morgonen. Det närbelägna, högljudda tornuret väckte mig lik- väl morgonen därpå ur en djup, välgörande sömn. Jag räknade ett, två, tre, fyra, fem. Fem var under min nyss förflutna martyrtid den timme, jag enligt mina eljes så älskvärda reskamraters grymma beslut hvarje morgon återkallats till medvetande om min tillvaro. Hvadnu? Skulle jag redan upp? — Bevare mig väl! Dagen hade redan börjat sitt regemente, och att somna om var ej att tänka på — men ändå kunde jag ej riktigt besluta mig. Med armarne öfver hufvudet blickade jag drömmande på solskenet, som, trots vildvinet som tätt omslingrade mitt fönster, i tusen guldgnistor och strimmor visste att stjäla sig in i rummet. Därute sjöngo och kvittrade fåglarne ; från gatan hördes hästgnägg och rastlös människoid, i mitt fönster surrade flugorna; korteligen, en frisk verksamhet och lif öfver allt. Till en början retade mig denna högljudda munterhet därute, men så små- ningom blef jag fundersam. Till och med djuren kände ett behof att stiga upp tidigt, måste inte denna deras instinkt lära dem att skilja mellan helsosamt och skadligt. Hur mycken ej anad kraft och lifslust måste ej ligga i morgonluften, då så många af Guds skapade varelser frivilligt sökte njuta af den ! Plötsligt rann mig i minnet hvad en gammal dam sagt, som aldrig under hela sitt lif varit sjuk och äfven bibehållit sig förunderligt väl. »Hemligheten att alltid vara frisk och ända in i ålderdommen be- hålla en ungdomlig, frisk hy äro torra fotter, tidigt uppstigande och friskt, mjukt tvättvatten.» För öfrigt kom jag att tänka på, huru mina be- kanta vid min återkomst förvånat sig öfver att min hy undergått en så fördelaktig förändring, och ändå hade jag försummat att gifva den den vanliga sorg- fälliga vården. Ingen orientalisk liljemjölk eller dy- likt hade följt mig i min själfvalda landsflykt. Klart källvatten och oskyldig mandeltvål utgjorde alla mina rekvisita beträffande den högviktiga kosmetikfrågan. — Allt detta kom jag att tänka på och -— hoppade ur sängen. Allt sedan dess håller jag med järn- energi fast vid min hudvårdsmetod och låter ej mera af de grannaste puffar förleda mig att köpa några s. k. skönhetsmedel. — Den inbrytande morgonen finner mig alltid regelbundet på en liten promenad, från hvilken jag munter och frisk återvänder hem för att stärkt gå till mitt dagsarbete. En elegant ask, fylld med prydliga rosafärgade tvålar, som jag en gång förde med mig från Paris, står försmådd, nästan glömd i deD mest undangömda vrån på mitt toalettbord. Undrar just om kunderna blefve så många, om på det prydligt målade locket stode i stället för det lockande » Savon de rose» — »Savon au mercure» ? Och ändå vore detta den enda riktiga benämningen, ty från rosen kommer visser- ligen den ljufva parfymen, men en sådan färg ger endast det giftiga kvicksilfret. Men att detta skulle kunna verka fördelaktigt på huden, kan väl ingen vilja påstå. Alltså mina damer, bort med alla kosmetiska två- lar ! Tvätten er med en stor porös svamp och friskt, klart, mjukt vatten, på det högsta blandadt med något mandelkli, och torka er sedan noga genom att sakta trycka handduken mot ansiktet. Jag är säker på, att resultatet skall tillfredsställa er. Ja, friskt vatten och en stunds promenad göra underverk, som blott den trolldomsmäktiga modren naturen förmår åstadkomma. Blefve dessa medel blott mera erkända och ifrigare använda, skulle det förekomma färre klagomål i kosmetiskt, saväl som i sanitärt hänseende! Gudrun. Theodor Körners brud. —. — — Min unga brud, godnatt! Jag måste bort, förrin gryning skym- tar matt. Förr’n solen flammar öfver österns bryn, har marken högre purpurfärg än skyn. Snoilsky : Den frivillige. I hela Tyskland har i dessa dagar firats 100-årsminnet af Theoder Körner, ett af de ädlaste minnen, som stråla i fosterlandskärle- kens, bragdens och diktens förenade belysning. Och öfverallt i den bildade världen ha gen- ljud häraf förnummits. Körners vackra bild, iförd den klädsamma mörka husaruniformen frän det tyska »befrielse- krigets» tid, är säkerligen för de allra flesta af Iduns läsarinnor välbekant, men säkerli- gen ej så bilden af hans trolofvade brud, Antonie Adamberger. Efter en kopia af en i