Idun: 1891

318 I DU N 1891 kort tid var den gamla åter på benen. Jag mötte henne då en dag i porten. »Ja, här går jag och skräpar ännu,» sade hon. »Jag har varit sjuk, och jag var så glad, ty jag tänkte jag skulle få dö. Det skulle blifvit en så rolig begrafning. Det skulle blifvit två vagnar, och komminister Beckman och lille Hallander skulle ha kommit hit, och de skulle fått en konfektpåse och en stor kringla med sig hem, ack, hvad det skulle varit roligt! Jag riktigt skäms för att gå kvar här. Nu skall jag ut och titta på ett lik, som lär vara så vackert svept och hafva en dyrbar stoffkista; somliga säga, att de icke tagit guldörhängena ur öronen på gumman. Hon var bara sex veckor äldre än jag. Få se, när det blir min tur!» Den tiden lät icke vänta på sig. 2. Öfverflödig. Det gifs existenser så djupt vemodiga, att vi ovilkorligen stanna inför dem och fråga oss : hvarför detta? Bland dem måtte den bittra- ste vara den att känna sig totalt öfverflödig, att hvarken vara till glädje eller nytta för nå- gon enda medskapad varelse, att liksom icke ega rätt att vara till. Sådan var lille Burmans lott. Ingen af er kände honom ; tillåten mig där- för presentera honom för er, stackars liten! Kanske har han många likar. Under somma- ren gick han barbent; jackan var trasig, men växten fin och smärt, och en hållning var det på den pojken, som kunde göra mången äran stridig. Ansiktet bar nästan prägel af anor med sin buktade näsa och sin breda panna, omgifven af en ram af bruna lockar. Godhet och vemod talade ur draget kring munnen, och de själfulla ögonen afspeglade ett lifligt tanke- spel. Ofta såg man honom med händerna på ryggen utanför stugudörren; och frågade man efter hans ålder, visste han ej så noga att gifva besked. Kyrkboken upplyste emellertid, att han var tolf år fyllda, ehuru det allvar, som bredt sig öfver hans väsen, kom honom att se äldre ut, hvarjämte den hektiska rodnaden skvallrade om någon dold sorg. Utanför tullen stod vid vägen en halft för- fallen stuga. Där bodde hon, som födde ho- nom under skam och tårar. Rosor glödde for- dom på hennes kinder; men de hade längese- dan vissnat, sedan hon gift sig med en stenhug- gare för att åt sig och barnet finna tak öfver hufvudet. Mannen sökte sig en hustru, som kunde laga hans mat och hålla stugan i ord- ning. Lifvet hade gjort honom något hård, och barnet, som följde med på köpet, kunde icke fånga hans kärlek. Den gafs bort åt yngre kullen, en hel flock hvithåriga, blåögda barn af den vanliga sorten. Kommo så de tärande näringsbekymren. Det blef för både far och mor ett svårlöst, ja, hardt när olösligt problem, huru vällingen skulle kunna räcka till åt så många munnar. Lille Burmans kloka ögon sågo allt för väl den tryckta ställningen, modrens släp och fa- drens dysterhet, och med barnets fina instinkt kände han, att han var öfverflödig. En dag kom han in till modren, där hon satt vid spiseln och vyssjade det minsta barnet. »Mamma,» sade han, »jag har så ondt i bröstet, kanske får jag dö till hösten. Det blefve helt visst en lättnad för pappa, och jag själf skulle vara riktigt glad åt det. Härom dagen begrofs på kyrkogården handelsmans lilla Mina, den snälla flickan, jnamma minns, som brukade skicka mig ärenden och var så vänlig mot mig. Hon var älskad, hon, det var nog ej så lätt för henne att dö. Pastorn kastade mull på kistan och talade om uppståndelsen och ett bättre lif. Jag såg ned i grafven och tänkte, att där nog fanns rum för två. Och sä undrade jag, huru de fattiga bära sig åt för att hålla begrafning i sin nöd. öm jag dör, mamma, får jag också en kista? Kommer pa- storn för min skull? Skall klockarn sjunga psalmer och kyrkklockorna ringa? Stackars mamma, det blir dyrt det, och du har ju inga pengar.» Modren kunde icke gråta, men orden stoc- kade sig i halsen, då hon svarade : »Det gifs fritt åt de döda, min gosse, då man ej har egna medel.» Då log lille Burman förnöjd, log åt att mamma skulle slippa från begrafoingsbekymret, åt att pappa skulle blifva befriad från det sjuka barnet, åt att pastorn skulle bevisa ho- nom den sista tjänsten och bedja Gud vid grafven, åt att klockarn skulle sjunga, som han hade hört den dagen, då den snälla flic- kan jordades. Kort därefter gick det honom, som han trodde. Fastän ung skildes han med glädje frän detta lif, som förfarit så kärlekslöst mot honom, som aldrig låtit barndomens solsken lysa öfver hans stig, som aldrig låtit honom smaka en enda droppe ädelt vin. 3. En lärorik historia. Madam Svensson var tvätterska, en rask gumma om sjuttio år, med vänliga ögon och ett hurtigt väsende. Ofta brukade jag med barnen titta in till henne i hennes lilla lägen- het, som utgjordes af en tvättstuga, och en kammare innanför den. Man blef vid godt hu- mör, då man fick prata bort en stund med henne; och att se hennes nöjda min, då hon ensam satt vid det lilla omålade träbordet i hörnet framför sin kvällsvard, som bestod af rykande potatis, en mugg mjölk och mjukt råg- bröd, eller hon stod vid sin tvättbunke och skrubbade kläderna, verkade som ett friskt bad på ens sinne. Det var icke så godt att för- klara hvarför, men måhända har hvar männi- ska något af socialist i sig, och här går man och knotar för sig själf och tycker, att andra hafva det så mycket bättre. Då är det just man behöfver en människa som hon: ensam, nöjd och glad i sina små, små vilkor. Alltid hade hon ett lustigt ord för barnen, hvilka närmade sig henne utan den blyghet, som dessa vanligen erfara för de gamla. Tyd- ligen var hon barnkär. Yi hade emellertid aldrig kommit att tala om annat än hushållsbestyr och tillfälligheter, och af hennes förflutna lif kände jag icke mera, än att hon i många år varit enka. En dag hade jag bedt henne hem på kalfe. Sedan vi en stund spräkat om likgiltiga sa- ker och hon druckit »påtåren», löstes hennes tunga, och hon sade helt tvärt: »Ja, det kraflar och går en dag om sender, fastän man ibland tror, att tiden aldrig skall taga slut. Det blir trettiofem år till hösten, sedan Svensson dog.» »Åh, att madam Svensson har varit ensam så länge!» »Underligt nog har det gått. Men i bör- jan, vet frun, vardt jag så öfvergifven, att jag trodde, jag aldrig skulle kunna öfverlefva den sorgen; vi hade varit gifta i tio år och hade aldrig haft ett ondt ord emellan oss, och ung och frisk var han och den pålitligaste karl, som fanns.» »Hvad var mannen för något?» »Han var trädgårdsmästare hos patron på Säby, och patron trodde honom som sig själf och rådgjorde med honom om allt. Så en dag på hösten skulle Svensson in till Stockholm med frukt, och det regnade så förskräckligt den där dagen; och när han kom hem på kvällen, var han genomvåt, och på natten bör- jade han hosta och yra. Det blef lunginflam- mation, och efter tre dagar vardt han död. Ja, frun må tro, jag satt där moi ensam, utan någon enda anhörig att ty mig till, och jag bara önskade att få gå samma väg som han. Frun på Säby, det var då en Guds ängel, för- stås, hon öfvertalade patron, att jag skulle få bo kvar. Och godt var det. Men på bara husrummet kunde en stackare ju inte lefva, och så funderade jag hit och dit, huru jag skulle kunna slå mig ut, och så rådgjorde jag med frun, och vi tyckte då båda två, att jag skulle försöka med tvätt.» »Och det har madam Svensson hållit i med allt sedan dess?» »Ja, Gud ske lof för helsan, som stått bi, Arbete har aldrig fattats mig och ingenting som jag behöft, för resten. Frun på Säby, bon dog hon, rätt snart, och så kom det en ny i hennes ställe, men en kunde ju inte begära, att hon skulle hafva samma hjärta för mig, och när hon efter ett år blef enka, fick jag lof att flytta, och då kom jag hit.» »Nå, har madam Svensson aldrig haft nå- gra barn?» »Jo vi hade en flicka oss emellan; hon föd- des första året, förstås, och var på sjunde året, när hon dog. Hvar gång jag ser hennes namn i al’nackan, vet frun, komma tårarna i ögonen på mig, så gammal jag är.» »Ja, det där vet jag, huru det känns, kära madam Svensson.» »Jag kan se henne för mig, när jag vill, så tydligt och klart i hennes lilla randiga kjortel, som jag väft åt henne till julen. Det var ett snällt barn, ja ett ovanligt snällt barn, det kan jag säga, utan att skryta. Men Vår Herre vet nog hvad han gör.» Ja, Vår Herre vet nog, hvad han gör! Icke en blind slump länkar våra lefnadsöden. Må det vara vår tröst, när det ser mörkt ut om- kring oss, när stöden falla och det käraste ryckes bort, när bekymren bränna eller ensam- heten isar ossl Han vet, hvad vi behöfva för att uppfostras. Guldet skall renas från slagg; men det lemnas icke i degeln längre än nö- digt är. Den enkla kvinnan hade för sin del löst pröfningens gåta. Så kan man lära äfven af de obemärkta och förbisedda, blott man själf vill höra och se; men det är det, vi hålla oss för högvisa för. —/—n. Husmoderlig’ almanack. Oktober. Lycklig den husmoder, för hvilken den 1 oktober ej är förknippad med ombyte af bostad : göromålen i och för en sådan flyttning äro mångahanda och tålamodspröfvande — helst om inga rull- och fön- stergardiner riktigt vilja passa i den nya bostaden. I trots af husmoderns uppoffrande verksamhet tål det ofta Here veckor, innan man hunnit göra sig riktigt hemmastadd i den nya omgifningen. Den som förgäfves försökt att fördrifva målar- och klister- lukt i nyinredda rum, kan fresta följandeMan