Idun: 1891

1891 IDUN 365 hela ramen, men är gummit terracottafärgadt, är detta onödigt. Milda. * V. Väggdekoration af gummi. Man utskär fyr- kantiga stycken uppmjukadt gummi, böjer dessa tillsammans, så att det ena hörnet kommer rätt upp och det motsvarande bildar botten lik- som på en strut. Sidorna närmast det nedre hör- net hopfästas, och däröfver sättes en blombukett e. d. af gummi. I det öfre hörnet göres ett litet hål att hänga struten i på väggen; om sommaren kan man slå vatten uti dem och sätta blommor uti, om vintern sättes i stället litet grönt och nå- gra röda bär e. d. Många andra nätta julklappar af detta slags material kan man göra, om man blott är litet uppfinningsrik. Milda. * VI. Imiterade applikationsarbeten. Följande ar- bete, som med fördel kan användas till en hel mängd olika föremål, såsom antimakass, fönster- eller dörr-lambrequin, beklädning af s. k. lecture- bord m. m., är lätt och roligt att utföra, men till- lika af en mycket dekorativ effekt. De material, som därtill användas, äro: Ljusgrå eller crèmegul linneväf (icke linnestra- malj). Olika kulörer af oljefärg, Siccativ. En lagom grof oljefärgspensel. S. k. brilliantgarn. Vid utförandet tillgår på följande sätt: På ett ritbräde eller icke ömtåligt bord spännes det stycke linneväf, som skall användas. (Flere olika sorters linneväf, lämpliga för detta arbete, finnas i handeln. Jag har själf användt en sort inväfd med guldtrådar, hvilken tagit sig utmärkt väl ut.) Därefter öfverför man härpå medels blåpapper konturerna af det mönster, man vill utföra. Detta mönster bör naturligtvis vara afpassadt efter ar- betets ändamål. Adliga vapen, olika landskaps- och riksvapen, rediga och tydliga gammaldags or- nament, äro mönster som bäst passa, och hvilka ej äro svåra att åstadkomma och sammansätta. Härefter kommer målningen. På en palett, eller, i brist däraf, på en porslinstallrik, upplägger man de oljefärger, som skola begagnas. Men innan man börjar måla med en färg, måste man först däri inblanda så mycket huit (ej brun) siccativ, att vid profning på tyget oljan i färgen ej flyter omkring. Härmed får rrian vara mycket noga och aktsam, ty flyter oljan ut öfver mönsterkonturerna, blir det hela förstördt. Det är detta som inbland- ningen af siccativ förebygger. Terpentin får man ej använda till något annat än penselns rengöring. Men skulle det misslyckas så, att någon färg kommer på arbetet utom mönstret, så kan man försöka att få bort den genom att med en ren, hvit lapp, doppad i ren terpentin, försiktigt gnida på fläcken. Hvilka färgsammansättningar som bäst passa och taga sig ut, får ens egen goda smak säga en. Men om man nu till exempel målar ett fan- tasivapen med ett lejon i midten, så är det vac- kert att måla lejonet i guldgult och halfva vapen- fältet i högrödt, halfva i svart. Vid målning af landskaps- eller andra vapen bör man naturligt- vis taga de färger, som tillhöra dem. Hvar gång man byter om färg, skall man, som nyss nämn- des, rengöra penseln i terpentin. Sedan målningen är afslutad och fått fullkom- ligt torka, påsys i alla konturer, med omärkliga stygn, vackert och tjockt brilliantgarn. üfven när en färg alldeles omslutes af andra färger, skall dess konturer sys med brilliantgarnet, så att alla färger och figurerna afskiljas från bottnen eller hvarandra, Det är detta förfaringssätt, som så märkbart höjer den illusoriska och effektfulla ver- kan af applikation. Vid alla de olika användningar, som detta ar- bete kan få, måste det naturligtvis monteras på olika sätt, och härpå kan ej någon vidare beskrif- ning behöfvas. Dock om man t. ex. har förfär- digat en antimakass eller en beklädnad för en lecturebordsskifva, så lämpar det sig synnerligen väl att därpå göra en infattning af ett eller annat slag med någon vacker plysch i en med det hela öfverensstämmande färg. Några förkunskaper i målning fordras ej för detta arbete, och därför kan det också med lätt- het utföras af hvem som helst. Men för att det skall bli så vackert som möjligt och komma till sin fulla rätt, måste det dock, likasom alla dylika arbeten, utföras med litet skönhetssinne och god smak. Maria Eleonora. (Forts.) Drottning Charlotta at Wurtemberg. mm Pff'||f Den mäktige herskare, för hvilken furstars hufvuden mäste böja sig lika djupt som de svages och ringes, har kallat ännu en af vâr världsdels monarker hädan, dä konung Karl af Wurtemberg den 6 oktober afgick med döden. Den gamle regentens äktenskap var barnlöst, och hans brorson, hvilken nu under namn af Wilhelm II bestigit Würtembergs tron, hade redan från späda är ansetts som tronföljare och erhållit en uppfostran, i allo egnad att förbereda honom för hans maktpå- liggande värf. Konung Wilhelm är nu en 43-årig man. Under det senaste tiotalet år har i själfva verket en väsentlig del af den Würtembergska regeringsbördan hvilat på hans skuldror, då hans farbroder af sjuklighet hvarje år tvangs att långa tider vistas fjärran från sitt rike. Konung Wilhelm förmälde sig år 1877 med prinsessan Maria af Waldeck och Pyr- mont, en syster till drottningen-regentinnan af Holland. Samma år föddes honom en dotter, prinsessan Pauline af Würtemberg. Redan år 1882 slets emellertid af döden detta äktenskapsband. Fyra år senare, den 8 april 1886, fann enklingen en ny maka, det moderlösa barnet en ny moder, då Wilhelm för andra gången trädde i äktenskap, nu med prinsessan Char- lotta till Schaumburg-Lippe. Med henne de- lar han som konung Würtembergs tron. Drottning Charlotta är född den 10 okto- ber 1864 samt äldsta dotter till prins Wil- helm, innehafvaren af den furstliga besittnin- gen Nachod i Böhmen, och dennes maka, prinsessan Bathildi af Anhalt. Drottning Charlotta åtnjuter i Würtemberg en synnerlig popularitet lika mycket för sin strålande skönhet och sitt kvinjiga behag som för sitt goda hjärta^ hvilket aldrig upphör att ömma för de lidande och betryckta. Goda gärnin- gar äro hennes största glädje. I sitt hem är hon ett mönster som maka och — ehuru någon egen bröstarfvinge ej ännu förunnats henne — som moder för den unga prinsessan Pauline. Den bild af Euro- pas yngsta drottning, vi i dag velat bringa Iduns läsarinnor, torde kunna gifva dem en det helt visst måste glädja hvarje kvinno- hjärta att förnimma, att här det yttre mot- svaras af den inre skönhet, sem består, ännu när den jordiska blomstringen förbleknar och hvissnar. Några fruntimmersminnen. Upptecknade af En gammal pennfäktare. II. Konst oeh natur. (Forts.) f m jag hade rätt häri, skulle hon blifva en olycklig människa; ty vår Herre har gif- vit oss lifsglädjen som det rätta elementet, under det att sorgen och dysterheten endast äro inslag i väfven för att vi skola dess bättre kunna förstå »saligheten i att vara saliga». Den, som går i sorg för sorgens egen skull och ej vill andas lifsglädje, får slutligen denna ogiltiga syn på lifvet, som drifver så många till antingen andligt eller fysiskt själfmord. Nej, sanning i allt, san- ning äfven i lynnet och karaktären, först ge- nom sanning skulle hon kunna bli en god skådespelerska och äfven en god och andra fängslande mänsklig varelse. Nu var hon en förtviflad liten lögnerska, som ljög både för andra och sig själf, oeh därför, hon måste för sanningens skull förlåta mig utrycket, fann hon ej behag för Dågon, ej ens för sig själf. Ja, hon måste låta det falla litet sol- sken öfver sig och det omkring henne. En- dast så skulle det bli glädje och ljus, oeh det älska likväl människorna mest. Hon satt tyst och hörde på min straffpre- dikan, men om jag ej alldeles misstog mig, så glimtade det dock fram i hennes blick något, som angaf, att i straffpredikan låg äf- ven ett evangelium, ett glädjebudskap, något som skulle lösa, befria. Och då hon reste sig, räckte hon mig med ett ljuft leende sin hand och tackade mig. »Det har varit en sträng lexa, ni gifvit mig,» sade hon; »men jag inser nu, att ni haft rätt. Ack, hvarför har man ej sagt mig det förut?» »Man har sagt er det, fastän ni i er egen- kärlek aldrig ville höra därpå, kanske äfven därför att det sades för mildt. Vissa perso- ner behöfva starkare medicin än andra.» Hon tryckte ännu en gång min hand och gick. Ett år eller något mera förrann, hvarun der jag förlorade den unga skådespelerskan ur sikte annorlunda, än att jag af tidnin- garna erfor, att hon gjorde stora framsteg i teaterpublikens gunst, i synnerhet genom ett älskligt, vinnande behag och någonting käckt och hurtigt i framställningen, som ryckte åskådarne med sig, men äfven, då rollen så kräfde, något tragiskt, känslofullt, som rörde och bragte fram medlidande. Så försvann plötsligt hennes namn från tidningsspalterna. Jag antog, att hon rest utomlands för att studera konsten, och jag glömde för andra och annat alldeles bort den lilla skådespelerskan, då jag en dag mot- tog en liten biljett med poststämpel från nå- gon plats i Sverige, som jag endast kände så mycket, att den låg i Småland. Och bil- jetten innehöll dessa ord: föreställning om hennes yttre fägring, liksom C. W. SCHUMACHER f För Sveriges 1 Spisbröd | Cakes o. Biscuits 1 STOCKHOLM, Kongl. Hofleverantör. l BL UL S JU O dr ar T | försändes Öfver kela riket. / 17 Norrlandsgatan 17.