Idun: 1892

T892 ! DUN 243 Vid skärgårdstjärnen. JÊjjÊ[n tjärn slår upp midt inne på on y sitt öga bland buskiga tallar. < 3\undt om står högskog dunkclgrön, där utanför hafvet smilar. föjärmst vattnet gungflp drager en ring, som hjortron rikt förgplla, och ljung och skvattram alltomkring med krpdd-doft luften fylla. Vr täcke af näckllad fräken och rör sig resa vid tjärnens stränder; från säfvcn därinom ibland jag hör ett dämpadt snatter af änder. dill denna plats, forgömd här i lön bland skogens mossiga tallar, knappt når som en susning hafvets don, fast vildt därute det svallar. jdland porsen lutad på mossan ned, här kan jag få ostörd drömma och, famnad af nejdens trollska fred, all lifvets oro glömma. Bernhard Risberg. Barnträdgårdar. »Sannerligen säger jag eder, hrad I hafven gjort en af dessa minsta mina bröder, det hafven I gjort mig.» sfjVjlången bildad, obemedlad kvinna har för- m sökt skaffa sig lönande sysselsättning, O'’ och det har ofta lyckats, dä hon litat på egen arbetskraft. Allvar och ihärdighet hafva varit de hörnstenar, på hvilka hon byggt en sorgfri framtid, sorgfri — dock sällan glädjerik. I så många fall utgöra kärlek och kraft polerna i det yrke kvinnan väljer, och gäller det att uppehålla lifvet med en sysselsättning, som fordrar dessa vilkor, då händer det stun- dom, att kraften tager herraväldet öfver kär- leken. Då är det som arbetet blir en börda, fåfäng och fruktlös all möda, ty det som inne- bär den rikaste välsignelse, som gör »hvitt det svartaste bröd», det har under bekymmer och ekonomiskt betryck trängts undan i djupaste hjärtevrån. Ett af den svenska kvinnan föga odladt ar- betsfält, som i främsta rummet betingar kärlek, kärlek till de små, vilja vi här söka vinna rätt måDga hjärtan för. Det är barnträdgår- den, tyskarnes »Kindergarten». Plantorna här äro små lefvande varelser med ett böjligt sinne, som behöfva vård och ans, soliga miner och varma ord. Dessa lekskolor eller barnträdgårdar äro afsedda för barn, som ännu icke hunnit den egentliga skolåldern, mellan 3 och 6 år. Det är den tyske pedagogen Friedrich Frö- bel, som vi hafva att tacka för deras upp- komst. Född den 21 april 1782 i Schwarz- burg-Rudolstadt, blef han tidigt pedagog. Efter mycket motstånd från olika håll grundlade den nitiske barnavännen år 1837 den första »Kin- dergarten», och då Fröbel den 21 juli 1852 slutade sin bana, hade den likgiltighet hans sträfvan i början rönt förvandlats till varma- ste intresse från allmänhetens sida. I lekskolan få de små på ett naturenligt. lekande sätt utveckla sina förmögenheter och sålunda förberedas till den egentliga skolunder- visningen. Det vackra och sinnrika tyska namn denna småskola bär härleder sig, frånsedt den bild- liga bemärkelsen, dels därifrån, att en träd- gård alltid bör finnas, då leken i det fria är hufvuduppgiften i den lilla pedagogiska anstal- ten, dels ifrån de små gossarnes arbete med gräfning och plantering, som höra till dagens sysslor. Ofta infinna sig de små där redan vid nio- tiden på morgonen för att åter lämna träd- gården efter tre timmars tid. Andra dela tiden i två timmar på förmiddagen och två på eftermiddagen. Mest bruklig är dock tiden klockan 10—1. Afgiften för dagen är van- ligtvis 10—20 öre för hvarje barn. Det har aldrig varit Fröbels tanke, att barn- trädgården skulle vara en blifvande institution, utan skulle han endast hjälpa och stödja upp- fostran i hemmet, icke göra det öfverflödigt eller förringa dess betydelse för barnen. Mo- derskärleken förmår ej ensam och af egen kraft lösa uppfostringsproblemet — det fordras till- lika ett klart begrepp om barnets rätta be- handling. Därför fordrar ock Fröbel, att upp- fostran skall hvila på grundlig kännedom om barnnaturen, vunnen genom erfarenhet, genom ständigt fortsatt iakttagelse af barnen, hvar- vid man kommer på det klara med livad som för dem är egendomligt och naturligt. I synnerhet i städer, där föräldrarne ofta ej kunna öfvervaka barnens utveckling och dessa mången gång äro utan uppsikt eller vård, hafva barnträdgårdarue vunnit sin största fram- gång. Där och hvar äro de också förbundna med »barnkrubbor» och sålunda till stor väl- signelse för den af sällskapslifvet upptagna modern, som ej hinner tillräckligt sysselsätta sig med barnen, för den sträfsamma makan, för mången vid sjukbädden fängslad mor eller för den fattiga arbeterskan, hvilkens förvärfs- förmåga ökas genom att kunna lämna den späda till krubban. Rikta vi blicken mot de många och stora industriella verken inom vårt land och där be- söka arbetarnes bostäder, så finna vi som of- tast fem, sex eller ännu flere barn öfver allt i stugorna. Här springa små barfotingar kring en vattenpöl, rota och plaska däri med käp- par samt öfversudda hvarandra med smuts under ystra glädjetjut; där försiggår en annan lek, hvari de tunna, slitna plaggen ej stå emot, utan trasigt och skrikande lämnar småfolket platsen för att mot kvällen visa sig för en trött och nedstämd mor — ingen har halt tid eller lust att något befatta sig med och för- ädla deras lek. Någon trefnad kan väl knappast komma i fråga för far, som nu kommer hem för att hvila ut sig efter dagens möda. Efter många bannor hafva ungarne nyss krupit i sängen, där de knuffas om platsen, och hustrun är just ej vid gladaste lynne af det mindre be- hagliga kvällsarbete, som förestår i form af en hög med trasiga kläder. Funnes däremot en barnträdgård, inrättad af arbetsgifvaren, så vore barnen där sysselsatta flere timmar om dagen. Ordning och goda seder blefvo då en vana, hvilken de togo med sig till hemmet. Hustrun finge ägna tid åt hemmets trefnad, hvilket återigen hade till följd, att mannen kunde trifvas hos de sina. Missnöje och fattigdom skulle lättare vika från hans tröskel. Var dagen tung under arbete i anletets svett, så har han dock ett städadt och fint litet hem, där han vet, att gumman väntar med kvällsmaten, och att rena, glada små an- sikten trycka sig mot rutan för att se efter, när det blir tid öppna grinden »åt far». Och det allt kan en lekskola åstadkomma, frågar min ärade läsarinna? Vi svara ett frimodigt ja, ty vi veta, att under dålig eller bristande uppfostran gror brådden till månget fel — mången synd. Öfverallt i större och mindre tyska städer finnas »Kindergärten». I Berlin, Gotha, Ham- burg m. fl. hafva de sista årtiondena upprät- tats seminarier, där unga flickor utbildas till »Kindergärtnerinnen » (lärarinnor). Som ledare af en barnträdgård och lärare vid ett »Kindergärtnerinnen-seminar» i Weimar har Friedrich Seidel kämpat med stor fram- gåDg för Fröbels idéer. Isynnerhet har Seidel fästat mycken upp- märksamhet vid barnens sånger och rörliga lekar, sådana ordnade lekar i hvilka barnen hafva hvar sin uppgift, och som kräfva och utveckla en liflig och rask rörlighet. Han har samlat och komponerat en mängd leksån- ger för de små i ett arbete med titelen: »Die Bewegungspiele und Lieder des Fröbelschen Kindergartens.» Där finns en mångfald af texter och melodier, hvilka senare äro begrän- sade med hänsyn till höga och djupa toner för att kunna lämpa's för den späda barnrösten. De små sångerna äro fördelade i tolf olika afdelningar. Där finnas sånger, som afsjungas då bollen spelar i luften, då lille byggmästaren radar upp sina hus, skepp, portar och borgar, friska sånger för den lille gymnasten och van- dringsmannen samt för dem, som i brokig krets springa och dansa af hjärtans lust. I barnträdgården är den rörliga leken buf- vudsak. Af Fröbel, som trängt djupt in i barn- naturen och aflyssnat hennes hemligheter, an- sågs barnens lek som ett af de viktigaste upp- fostringsmedel. Den drift, som karaktäriserar människan och betingar hennes utveckling, är ju verksamhetsdriften, och denna visar sig hos barnet, Där det börjar leka, taga efter eller härma. Vi finna, att barnet alltid genom le- ken återgifver de intryck det fått ifrån den lilla värld, i hvilken det lefver. Leken är en naturnödvändighet och ett naturligt uttryck för barnets verksamhetsdrift. I barnträdgården fordras af leken följande: l:o) han får ej vara grof eller tafatt (»Plump- sack går ikring»); 2:o) ej vara pant- eller vinningslek (kort eller tärning); 3:o) ej väcka fruktan eller vidskepelse (»Där går en bi-ba-buse kring vårt hem»): 4:o) ej innehålla tågot oförståeligt (»Ene, bene, dene, datt» —); 5:o) ej framställa last eller förbrytelse (att leka drucken gubbe); 6:o) ej vara oren i något afseende. En »Kindergärtnerin», hvilkens uppmärksam- het är fästad vid hvarje småsak inom hennes lilla värld, känner väl de kraf, som ställas på henne under leken. Just då gör hon sina iakttagelser och studier af de olika karaktä-