Idun: 1893

282 IDUN 1893 Om kärleken gäller det: Du förtjänar honom, därför att du ej lägger an på att vinna honom; och de människor förvärfva honom också oftast, som icke jaga efter honom. Goethe. lig förtröstan eller manligt mod stå starka, banbrytande män vid sidan, elda och stärka dem till deras lifsgärning. Samma misstro som mötte hennes fa- der, då han banade nya vägar för vår gymnastik, mötte äfven hennes make, ko- möopatiens främste förkämpe hos oss, då han ville bryta nya banor för vår läke- konst. För bådas utöfvare hyste hon samma förtroende, och till bådas arbete gaf hon i hemmet samma stöd. Men ej endast den moraliska grund, liängifven tro på en lifsgärning äger, skänkte hon sin make. Under dagar af pröfningar och ej minst ekonomiska svå- righeter skötte hon äfven hans hus med den omtanke och klokhet, som förstå att af litet göra mycket. Det var till en början ofta knappt nog i den oppositionelle och för sin vetenskaps mer än sin egen framgång intresserade forskarens hem. Men hon styrde där så, att ej endast han kunde fortgå på den väg han utstakat för sig, utan att af brödbekymmer nödgas öfverge den, utan äfven så att en talrik skara kraftiga sö- ner och väna döttrar där fostrades till heder för sitt land och till utmärkelse på skilda lifsområden. I barnens idoghet ser man ofta mo- derns återspeglad. Få mödrar ha såsom Jetta Liedbeck förstått att under vansk- liga yttre förhållanden, innan ännu hen- nes make tillkämpat sig det erkännande, som sedan kom honom till del, fostra sina barn till glädje för sig och till fram- gång för dem själfva. Men sin kraft därtill fann hon genom att i sitt lif följa samma grundsatser som hon i sina dikter och andra arbeten gifvit uttryck åt: en varm och innerlig förtröstan på den allmakt, som med rätt- vis fadershand leder människornas öden, en frisk och oförvillad blick på lifvet samt en bottensats i karaktären af det sega, okufliga lifsmod, som utmärkte de gamla kämpar, hvilka hon af sin fader lärt sig både att älska och förstå. Alla dessa grundsatser finner man klart, ädelt och känsligt uttalade både i de dikter hon, därtill uppmanad af vänner och bekanta, utgaf och kanske än mer i den med lika mycken uppfattning som pietet skrifna minnesruna hon ristade öfver sin fader. Anda in i sin höga ålderdom bevarade hon ock samma hjärtats adel och lynnets spänstighet. Till och med sedan sjuk- domen brutit hennes kroppsliga krafter, var hennes ande lika verksam, vaken och kraftfull som någonsin. Till det sista, äfven då fädernehemmet efter hennes makes död var upplöst, var hon för de sina, sina barn och deras familjer, en sammanhållande och lifgifvande kraft. Detta om den inre gången af hennes lif. Om den yttre är ej mycket att säga; här dock några data. Dotter till Per Henrik Ling och hans första hustru, den väna och fagra Sofia Maria Rosenqvist, föddes hon i Lund, där fadern då ännu var fäktmästare, den 8 april 1810. Endast tre år gammal kom hon med sin fader till Stockholm, när han år 1813 förläde sin verksamhet dit. Tjugutre-årig lärde hon där känna dåva- rande docenten i anatomi, doktor P. J. Liedbeck, och blef hans maka. De för- sta åren af sitt äktenskap tillbringade makarne i Upsala, där Liedbeck då var docent och tillförordnad professor i ana- tomi. År 1840 flyttade han harmsen öfver att ha blifvit förbigången vid en befor- dran, till Stockholm, där han lefde som praktiserande läkare ända till sin död 187G. Sina senaste lefnadsår tillbragte doktorinnan Liedbeck dels hos sin måg, domänintendenten Miintzing på Fiskeby, dels hos sin dotter, änkeprofessorskan Georgii i Stockholm. Innevarande som- mar var hon på besök hos sin halfsyster, fru Y. Dahl på Ingla egendom, där dö- den träffade henne. Sin förnämsta litterära verksamhet ut- öfvade hon under 1840- och 1850-talen. Hennes dikter, försedda med förord af Atterbom, utkommo i Upsala 1849, hen- nes lefnadsteckning öfver fadern 1852 och hennes större skaldestycke, »Bardens dotter», 1855, båda i Stockholm. H. A. Ring. Ombord på »Sibylla». fVCapoli i morgonljus styra ut på vågen att höra fMedelhafvcts hrus och vindens sång i tågen. jDen skarpa logen höljan skär, att skummet mjölkhvitt rvkcr, och kring »Sihylla» här och där delfinen lustigt dpker. ntÄddio, hclla fVLapoli!* från fördäck redan klingar, och måsen, sväfvande förhi, står still på sträckta vingar. jDct hlir så tyst med ens omhord hland hela främlingsskaran: man tyssnar rörd till sångarns ord och märker inte snaran. jDen hrune skälmen väl förstår, att när SLcapcl svinner, kan han hlott locka fram en tår — en flod af silfvcr rinner. fHan säkert då i tanken ser en nedrökt lic/uorista, där hans "Lucia kärligt 1er om kvälln mot sin jBatlista. Dch därför klingar mandolin och svarta ögon flamma med samma eld som detta vin, som har Vesuv till amma. Napoli 1S93. ‘ Daniel Fallström. ”Fin de siècle.” »•\ 1 i lefva i en dekadansperiod,» säger Hans ïyU- Alienus i Verner von Heidenstams bok med detta namn. I samma mening har man redan länge begagnat sig af ett franskt slag- ord: »fin de siècle». Seklets sista årtionde är för handen; med sina förhoppningar på framtiden vänder man sig mot det gryende tjugonde århundradet, medan det nittonde likt en sjunkande sol går ned vid synranden. Men hvad är det då, som brister vår tid? Ty det är något som fattas; i anDat fall vore det ej ett fin de siècle-skede, en dekadans- period. Någon tror måhända, att intet kan fattas vår tid, om ej tilläfventyrs det, som det är kommande tider förbehållet att uppdaga. Men det är ej så. Det, som framför allt bri- ster vår tid, det fanns i gångna dagar, fanns som en eldande, inspirerande kraft till stora dåd, och den kraften namnes — entusiasm. Det är den, som nutiden förnämligast saknar, den och dess förutsättning, fantasien. Man torde icke kunna förneka, att entusi- asmen är en drifkrafc till stordåd, att den lyfter och höjer, att den biingar småaktighe- tens röst till tystnad. Den gör dådkraftig och viljestark, ty i sin rätta form sväfvar den ej »ins blaue hinein» till strids mot donquixoti- ska väderkvarnar, utan är medveten om det mål, för hvars uppnående den strider. Men denna segervissa hänförelse, som ensam är i stånd till stDrverk — hvar finns den väl nu? Besjälar den också ea och annan, som oför- truten bland gäckeri och motstånd bibehåller målet i sikte, så är den likväl till finnandes blott hos få. Och hvarför? Jo, fantasien är borta. Liksom entusiast fått betydelse nära nog af svärmare, så har också fantasirik och fantast fått en dålig klang. Här som så ofta annars är det öfverdriften, som har bragt själfva be- greppet i vanrykte. Ett tidehvarf, som nä- stan uteslutande fäster afseende vid nyttan, är dessutom böjdt att ringakta hvad som ur uti- litetssynpunkt tyckes vara af mindre vikt. Nu- tiden har också velat inrymma ytterst ringa plats åt fantasien. Den har till och med måst lämna ett herradöme, där man tillförene kun- nat tro den vara enväldig härskare, nämligen barnavärlden. Se blott på den litteratur, som är afsedd för de små ! Hur hafva ej sagorna,