Om inflytelse, eller gemenskapen emellan själ och kropp

denna Solen utgår wärma och ljus, och at den utgående wärman i sitt wäsend är kärlek och det utgående ljuset i sitt wäsend är wishet. V. At denna wärman och detta ljuset meddelas människan genom inflytelse, wärman inflyter i willjan, där den frambringar kärleks godt och ljuset inflyter i förståndet, där det frambringar wishets sanning. VI. At dessa twänne lifskrafter, nämligen wärma och ljus eller kärlek och wishet, utstråla eller emanera från Gud uti en förenad inflytelse, som intager människans siäl, och igenom den, andesinnet, böjelser och tankar; samt därifrån widare fortgår uti de yttre eller kroppsliga sinnen, tal och gärningar. VII. At den naturliga werldens Sol är idel materiel Eld, och at medelst denna Solen hafwer naturens werld tillkommit och består. VIII. At i följe deraf, alt hwad från denna materiela Solen utgår är i sig sielf dödt. IX. At andeligt ikläder sig naturligt, likasom en människa drager på sig klädnaden. X. At andeligt, således iklädt det naturliga hos människan, gjör at hon kan lefwa förnuftigt och sedigt, och således wara andeligen naturlig. XI. At emottagandet af denna inflytelsen är efter kärleks och wishets tillståndet hos människan. XII. At förståndet hos människan genom förnuftets upodling kan uplyftas i ljuset eller wisheten, ända til den grad hwari Änglar äro; och at människans willja kan tändas till låga af Seraphims kärlek, alt efter det goda i lefwernet; men at kärlekens förädlande endast kan ske, där willjan